Mina ben viker sig och jag famlar efter den vita snuttefilten med rosa ränder av flanell. Snabbt liksom kastar jag den över hennes nackparti. Puh… nu syns det inte längre. Mitt barn har inte Downs syndrom, det ser jag klart. Men så lyfter jag på filten och hjärtat hamrar så att jag kan höra mina egna hjärtslag. Nu syns det igen. En bra stund står jag så. Filt på, filt av. Downs syndrom. Inte Downs syndrom. Jag tänker på barnmorskans ord. ”När jag tog emot er flicka och höll min hand runt hennes nacke kände jag att hon har ovanligt mycket nackskinn, det kan vara ett tecken på Downs syndrom.” Hon har ringt efter barnläkaren.
Några dagar senare lägger jag min pyttelilla bebis på den stora kalla britsen klädd i mörkgrön galon. Jag önskar att hjärtspecialisten skulle titta på Hedvig, önskar att han såg henne. Det gör han inte. Han ser ett hjärta på en skärm, och det ser inte ut som det ska.
Med värme, rädsla och förtvivlan berättar Jessica Roos Rahmquist om den första omvälvande tiden med Hedvig. Om tankar och känslor som man inte vågar uttala högt och en moderskärlek som bär en familj igenom alla svårigheter.
”Så mycket jag inte visste. Så mycket jag önskade att någon hade berättat för mig.”
"Läs denna underbara, varma bok om en mammas starka kärlek till sitt barn." 5/5 stjärnor. @agnethas_boktips
"Trots sitt lilla format rymmer den så mycket, den här boken. Den är vackert skriven med ett nästan lyriskt språk." 5/5 stjärnor. @emma_bokstavligttalat
"Kärleken Jessica skriver om är så stark att den griper tag om mig. Det är så fint, känslosamt och underbart beskrivet." @ninasbokhylla.