En märklig procession kom gående genom småstadens gator. Det var de nybakade studenterna, med ena foten i rännstenen och den andra på trottoaren. Men konstigast var att en av dem var flicka – en späd, kortklippt tös med klarblå ögon och pincené på näsan.
Klara Johanson (1875-1948) gick gärna i täten – som hemstadens första kvinnliga student, som tidig studentska i Uppsala, som tidningsanställd litteraturkritiker och som en av Sveriges första öppet lesbiska kvinnor. Hon föddes i postdiligensernas tid, genomlevde två världskrig och dog när folkhemmet var ett faktum. Som essäist är hon svåröverträffad, inte bara genom sin skarpa, glasklara stil utan också genom sin intelligenta humor. Som människa var hon en sällskaplig enstöring, hemma i tidens kvinnliga nätverk, men mest tillfreds i bokrummet, bland de eviga följeslagarna. Endast hennes hetsiga kärleksaffärer bröt det litterära lugnet.
KJ har ibland kallats författarnas författare. Ändå är hon idag så gott som okänd. ”Vem är Klara Johanson?” lär universitetsfolket ha frågat redan när hon på tjugotalet föreslogs till ett hedersdoktorat. Carina Burman kommer nu äntligen med svaret.
