Gumman bodde på min gata i Leksand, precis där vägen tog slut och skogen började. Hon bjöd på kex och hade själar i en kopparkaffekvarn. Kakor hade varit godare än kex, men det var bättre än inget.
Gumman sa att hon inte hade något namn som jag kunde uttala, något om min mänskotunga, och hon hade inga regler förutom en, jag fick aldrig någonsin röra kopparkaffekvarnen.
Kopparkaffekvarnen är en spännande blandning av skräck och folktro hopklämt i ett litet hus i Dalarna, ett hus där allt kan hända. Hur overkligt eller otäckt det än är.
