(2)

Nödvändigheten i att dansa

e-bok


Under ett långt liv med återkommande perioder av panikångest och utdragna depressioner och samtidigt rädd för både alkohol och receptbelagda dopingpreparat, har Kerstin Thorvall (1925-2010) hittat sina egna droger. En av dem är dansen. Vid dryga fyrtio upptäckte hon den då i Sverige nyintroducerade jazzbaletten och gjorde raskt slut med den psykolog hon vid tiden besökte tre gånger i veckan och ersatte honom med jazz tre gånger i veckan istället. Hela tiden äldst och sämst, men det fungerade ändå. Sedan dess har hon ensam rest jorden runt och överlevt genom att dansa. I sin bok, Nödvändigheten i att dansa, beskriver Kerstin Thorvall öppenhjärtigt hur det kunde gestalta sig: "Panik mitt i natten i Alassio. Upp ur sängen. Snabbdusch. Tunna klänningen och platta skor. Taxi till ett diskotek. Efter en timma frisk, glad och odödlig. Det tar exakt trettiofem minuter av oavbruten dans i snabb rytm innan endorfinet slår till. Och sen är man i Lyckan." Hon skildrar också hur hon i kulturer där en ensam vit kvinna inte kan gå ut efter mörkrets inbrott har hyrt en taxi med pålitlig chaufför som kört henne till en danslokal och sen hämtat henne vid uppgjord tid: "Det minst besvärliga är att vara dubbelt så gammal som de andra. Jag är nykter. Jag raggar inte. Jag dansar utan yviga rörelser. Inne i rytmen på en mycket liten yta. Den frihet som detta ger mig går inte att mäta i vare sig volym eller tid." Nödvändigheten i att dansa är en kavalkad av dansupplevelser i Latinamerika, Paris, Afrika, Västindien, Sverige… Kerstin Thorvall själv betecknar det som en riktig lyckobok. Boken avslutas med ett praktiskt kapitel där hon diskuterar möjligheterna att ersätta mediciner med rytm och dans. Den som läste Kerstin Thorvalls krönikor i t ex tidningen Metro eller tidigare i Dagens Nyheter vet att hon hade mycket bestämda uppfattningar om det som kallas "Lyckopiller". Som alltid är Kerstin Thorvall befriande rak och osentimental och hennes temperament ger allt hon skriver en säregen lyster. Sin vana trogen kan man också utgå ifrån att hon skildrar dans på sitt högst personliga vis.