När flickan betraktar fotografiet av farmors mor och hör farmor berätta om henne känner hon en samhörighet med den döda kvinnan. Som om denna på något sätt skulle bli bestämmande för hennes eget öde och staka ut en gräns för hennes framtid, en gräns som hon aldrig skulle ta sig över hur mycket hon än försökte.
En som tagit steget över är faster Gertrud, som lämnat byn och lever i välstånd. När hon kommer på besök med sina matkartonger, gåvor och historier från världen utanför byn blir det fest. Hennes motpoler utgörs av farbrodern Henry, det förvuxna, ansvarslösa barnet som blivit kvar i föräldrahemmet, och fadern som envist håller fast vid småbrukarens föråldrade livsform.
I Porträttet återvänder Ing-Marie Eriksson till sin barndoms Norrland. Konturskarpt och med varm humor skildrar hon människorna i den lilla byn – de som stannade kvar och de som hade kraft att på gott och ont bryta sig ut ur det förutbestämda mönstret
