Jens har längtat bort från gården hela sitt liv – bort från fars järngrepp och den kusliga dockan Efraim som alltid sitter vid köksbordet. Dockan med de kalla ögonen som följer varje steg han tar. Dockan som far talar genom, med en skrovlig röst som får skinnet att krypa.
När Jens deklarerar att han vill studera konst istället för att överta gården reagerar far kraftfullt. Kampen som följer är brutal medan Efraims hesa skratt ekar över gårdsplanen.
Vissa band går inte att bränna. Vissa röster tiger aldrig.
Vad gör man när det man flydde från vägrar att släppa taget?
