Ett spel för galleriet; en saga blott eller…
Det var en gång i en liten stad vid kusten, en stad full av historier. Jag, Marta Skase, ärvde en av dem: Caatrinas förbannelse. Historien har början, mitt och slut. «Det finns fler än jag som har ett lik i garderoben» skriker Caatrina förtvivlat. Jag, Marta Skase, lyssnar och plockar upp bitarna; samlar dem till ett pussel. Jag har en vag början, i mitten fattas det bitar, slutet är oklart. Historien trycker på. Den ömmar som en varböld på väg att spricka. Min mamma Caatrina hann aldrig berätta sin historia. Hon dog utan att jag hann ställa mina frågor om förbannelsen. Så vad hände, har jag undrat? Hade hon mördat någon? Blivit vittne till ett mord? I min fantasi har jag skapat version efter version. Hittat på, sorterat, redigerat och refuserat. Caatrinas förbannelse är bihistorien; småstadens förbannelse inramningen. Kommer någon att mördas? Blir jag inblandad? Avslöjas mördaren? Förspel som villospår? Kom igen, Marta Skase. Fokusera! Optimera! Plötsligt smäller det i en dörr. Huset är en teater som sträcker på sig, vaknar långsamt till liv. Mer egendomligt än så är det inte. Exakt NU!- görs det teater över hela världen. En teatervålnad som smäller i dörrar är gårdagens nyhet. Vem är vålnaden? Håller hans son en dödskalle i handen och formulerar sina tankar på blankvers? Inte? Är det bara dramaturgen som drabbats av ett hjärnspöke? Jag Marta Skase rollsattes som mordmisstänkt medan handlingen på scenen gick i stå! Insatsen som dramaturg har pendlat mellan irritation och heligt förbannad. Ett mellanläge kan, med lite god vilja, kallas humörsvängning. Av vilken orsak byta bransch? Ta ett skutt från journalist över att slentrianmässigt ha utmanat den akademiska svängen till illa omtyckt dramaturg på Vasala Teater. Hissa ridån!
