"På köksväggen i fasterns Västerbottensgård hänger en bonad med text ur Psaltaren: Fröjden eder med bävan. Det citatet kan sammanfatta hela Hanssons roman, eftersom den i grunden handlar om ovisshet och rädsla, om hur man ska kunna lita på det opålitliga livet. Och att det, i ljuset av ett par generationer, blir smärtsamt tydligt hur fort tiden fladdrar iväg."
Svenska Dagbladet
”Snö och potatis är ett skarpslipat verk om det svåra i att leva i dödens - och livets! - starka närvaro”
Tidningen Vi
"Cecilia Hansson gräver efter rötterna liknar formen en potatisplanta. Knöl efter knöl grävs fram. Var för sig är de obetydliga, men lagda tillsammans bildas en helhet, ett mönster."
Helsingborgs Dagblad
"Språket är lika delar ångestframkallande och romantiskt. Läsningen flyter fram. Boken är också modig, blottande och utlämnande. Och på så sätt har Cecilia Hansson kastat sig ut genom att skriva den."
Norrländska Socialdemokraten
”Färden går till gränsregionernas språkblandningar. Det är en klassresa genom ett samhälle som förlorat sin stabilitet i privatiseringarnas tidevarv. En nedlagd värld, avfolkad men fortfarande bebodd. […] det blir en resa till denna längtan att bli en annan, en längtan som också är en förlust, man går över en gräns: det kan ”aldrig bli som förut igen”.
Expressen
"I boken förekommer något som kunde kallas platsens stolthet. Dramatiken kan finnas också i det som inte är storslaget, utan helt vardagligt."
Bernur
En kvinna, hennes man och deras dotter ger sig ut på en road trip i Tornedalen. Tanken är att besöka det sanatorium där hennes mormor var inlagd i två omgångar på 1950-talet. Kvinnan vill se platserna där så många människor vårdades – och dog – i en sjukdom som angrep lungorna. Resan blir också en minnesresa tillbaka till hennes egen uppväxt, präglad av längtan och viljan att skapa sig ett sammanhang. Samtidigt har en ny farsot börjat sprida sig i samhället.
Det som börjar som en skildring av en avlägsen tid och ett sätt att närma sig ett avlägset trauma får plötslig skrämmande aktualitet. Vad händer om en mamma dör och ett barn blir föräldralöst? Eller om sjukdom drabbar ett barn? Om man blir fråntagen sitt språk? Eller om en isvak brister, mitt i mörkaste vintern?
Hur ska man kunna leva när man aldrig kan ta någonting för givet och när smärtan som konstituerar en människa är ständigt närvarande? Precis som ljuset — det som aldrig väjer.
Snö och potatis är en roman om moderskap och död, och om hur orons skuggor kastas över generationerna.
