Ju snabbare jorden rusade upp mot Marten, desto snabbare forsade sådana tankar genom hans hjärna. Ett par gånger kastade han en förtvivlad blick västerut i det bedrägliga hoppet, att flygplanet skulle ha klarat sig och vänt för att komma till hans undsättning. Men himlen var genomskinligt klar, utan minsta skymt av ett moln på sin blå yta och ännu mindre av ett så främmande föremål som ett flygplan. Marten skärpte sin hörsel, men han gjorde också det förgäves. Ljudet från planets motor hade tystnat. I varje fall förmådde det inte genomtränga det visslande luftdrag som svepte förbi hans trumhinnor.
Plötsligt rusade djungeln emot honom med svindlande hastighet. Marten kände hur det drogs ihop i bröstet på honom, men han försökte vara kall och samlad.