Farfar var jämt så noga, lämnade inget halvgjort. Det han hade påbörjat slutförde han också. Han sa:
– He som ska göras, ska göras ordentligt! Annars är he lika bra att låta bli...
Men sin ilska förmådde han aldrig visa, inte helt och fullt. Han fann sig i allt och blev han riktigt upprörd sa han bara:
– Jag blir nästan som arg när jag tänk på det...
Mer vart det inte för honom.
I En stilla vrede ger Åke Lundgren ett starkt och kärleksfullt porträtt av en man som fann sig i allt. – Nästan. För inom farfar bodde en stilla vrede som en dag, sent i hans liv, skulle vakna och slå ut i full blom.
