Den svarta kolonnen reste sig mot stentaket pÄ den lilla ön. För bara nÄgon minut sedan hade det funnits en hissdörr. Gustaf stapplade bakÄt och stirrade pÄ pelaren. I minnet lÄg sjukhuskorridoren med sin stickande lukt av rengöringssprit. Nu fanns bara den unkna vinden som slet i hans lÀkarrock.
Han sjönk ner pĂ„ stengolvet och lutade ryggen mot pelaren. Framför honom strĂ€ckte sig ett oĂ€ndligt hav utan horisont â mörkt och kvĂ€vande. Ingen himmel, bara ett stentak dĂ€r svartgröna pölar av fukt gled fram mellan sprickorna. Ett underligt ljus sipprade upp frĂ„n havsbotten och skapade sköldpaddsliknande spökmönster mot oĂ€ndliga rader av pelare. Inte en mĂ€nniska sĂ„ lĂ„ngt ögat kunde nĂ„. Inte heller nĂ„gon vĂ€g ut. Nu vĂ€ntade bara en kamp mellan hunger och galenskap.
Ănnu hade han inte sett det urĂ„ldriga skeppet, som bröt vattnets ljus pĂ„ sin vĂ€g över havet.