Ăntligen var familjen NygĂ„rd i Kalifornien. FörĂ€ldrarna firade 20 Ă„r som gifta och hade tĂ€nkt ut en semester som kunde passa allihop inga vilda nöjesparker, bara stĂ€llen som kunde ta emot tolvĂ„rige Adrian och hans rullstol och medicinska utrustning, ingenstans dĂ€r Adrians hyperkĂ€nsliga immunsystem kunde utsĂ€ttas för pĂ„frestningar, men Ă€ndĂ„ en semester.
NÀr de kom dit Äkte de ivÀg pÄ en kristen konferens i en församling som förÀldrarna hade lÀst om. DÀr bad man ofta för sjuka, sÄ mamma Marian frÄgade Adrian vad han skulle tycka om det ifall det hÀnde.
Vet inte, sa han och ryckte pÄ axlarna. Jag har ju ett bra liv.
Ănda sedan Adrian var fem mĂ„nader hade hans förĂ€ldrar fĂ„tt Ă€gna all tid Ă„t honom och hans livshotande sjukdomar. Han saknade förmĂ„ga att tillgodogöra sig mat och blev vĂ„ldsamt sjuk till och med av en bit gurka eller vattenmelon. PĂ„ hans kropp fanns 40 operationsĂ€rr. Hans muskler hade blivit sĂ„ svaga att han var tvungen att anvĂ€nda rullstol. Han hade problem med minnet. Han kunde bara gĂ„ i skolan sporadiskt och gick ofta frĂ„n frisk till livshotande febrig pĂ„ mindre Ă€n en kvart.
Det var inte sÄ att hans förÀldrar och deras vÀnner inte hade bett för honom. Men nÀr mamma Marian och pappa Thomas upptÀckte att han hade Àtit en grissinipinne efter en gudstjÀnst under konferensen förstod de att nÄgot sÀrskilt hade hÀnt.
Marian NygÄrd Àr Adrians mamma och hade inte tÀnkt skriva nÄgon bok, men nÀr hon hörde den ena efter den andra prata om den dÀr pojken som hade blivit helad bestÀmde hon sig för att berÀtta sjÀlv hellre Àn att lÄta Adrian bli en vandringssÀgen.
Marian och hennes man Thomas Àr ocksÄ fosterförÀldrar. Thomas, som under mÄnga Är skötte Adrians sjukvÄrd pÄ heltid, har nu ett arbete utanför hemmet igen.