Lars Gyllensten (1921-2006) pÄpekar sjÀlv i sitt förord att de flesta ser pÄ memoarer med misstÀnksamhet, och det med rÀtta. Tal i egen sak, skryt och tillrÀttalÀgganden. Men, skriver han ocksÄ, samtidigt som minnet Àr korrumperat och instÀllsamt Àr det ocksÄ sjÀlvstÀndigt, nyckfullt och hÀnsynslöst. Och det Àr i hög grad den hÀr opÄlitligheten i minnets pÄhÀlsningar som han sjÀlv tagit till vara i sin bok. Friskt och fritt fram har han skrivit ner sÄnt som minnet behagat lÀmna till honom. HÀr ryms berÀttelser om förÀldrarna och hustrun och deras slÀkter och om uppvÀxten i 20- och 30-talets Stockholm, som Àr levande och kÀrleksfullt skildrad. HÀr finns kapitel om hans medicinska studier och forskning, om en mÄngfald vÀnskaper och om yrkeslivet bÄde som forskare, debattör pÄ Dagens Nyheter och författare. Lars Gyllensten har suttit i styrelsen för Sveriges Radio, Dramaten och Nobelstiftelsen och var under mÄnga Är ledamot av Svenska Akademien. Han lÀmnade den i samband med RushdieaffÀren. Gyllensten lÄter anekdoter, humoristiska kryddkorn, vidrÀkningar och sakligt redovisande avlösa vartannat ocksÄ i skildringarna frÄn dessa periodvis sÄ dramatiska och konfliktfyllda verksamheter.