Egentligen vet jag inte nÀr allting började. Kanske var det redan pÄ sommaren nÀr de dÀr thailÀndska ungarna fastnade i grottan och jag inte kunde sluta tÀnka pÄ dem utan satt framför datorn och uppdaterade The Guardian stup i kvarten. Eller sÄ var det nÀr Mirja gjorde entré, men det gick ju som det gick med den saken, och hösten kom och vi fick inte ens en regering. Farsan försvann och slutade höra av sig. Jag kunde inte sluta tÀnka, men jag tÀnkte hela tiden pÄ fel grejer. Och jag kÀnde att jag blev alltmer konturlös och allt som jag tidigare förstÄtt började bli svÄrbegripligt, och till slut förstod jag inte ens mig sjÀlv.
Vid tolvslaget pÄ nyÄrsnatten lÀmnar Storm en skrÀnig fest pÄ Bastugatan och pÄbörjar vandringen hemÄt genom Stockholm. VÀgen kantas av möten med stadens andra frusna sjÀlar och blandas upp med minnen frÄn sommaren nÀr allting förÀndrades, nÀr pappan försvann och den första kÀrleken valde en annan.
NyÄrsvandraren utspelar sig under en enda natt dÀr ett helt liv mÄste begrundas.
