Ledda av Stina Stoors sparsmakade, lakoniska sprÄk bekantar vi oss med den slutna avdelningen. Iakttagelserna Àr exakta, lyhörda och samtidigt lÄgmÀlt humoristiska. Utflykterna i tillbakablickar ökar nyfikenheten pÄ varför berÀttelsens jag hamnat hÀr.
âRummet saknar gardiner och fönstren saknar handtag. VĂ€ggarna Ă€r vita men skuggor av kroppar syns lĂ€ngs vĂ„ra sĂ€ngar. Sovsmuts dĂ€r hud har nuddat förr. Fukten frĂ„n fallfĂ€rdiga mĂ€nniskor har satt sig in i allt hĂ€r. Hamnat. Sugits upp som. De tvĂ„ sĂ€ngarna har vĂ€l alltid, sĂ„dĂ€r, vid var sin vĂ€gg kan man tĂ€nka. Som nu.
Vi har varsin garderob ocksĂ„. Hennes Ă€r full, ja överfull, men min Ă€r tom. Jag har inte ens en handvĂ€ska med mig. Inga ombyten, och inte en slant. Kastade telefonen frĂ„n en bro som hade sĂ€rskilda cykelbanor pĂ„ sidan om och rĂ€cken emellan. Jag stod och valde ett tag, om jag skulle kasta Ă„t ena eller andra hĂ„llet. Men det fanns ju ingen garanti för att nĂ„n skulle köra mitt pĂ„ den elĂ€ndiga tingesten, sĂ„ vattnet fick det bli. Det sa inte ens plask. Ingenting. Den bara sjönk.â