Den tionde februari 1940 genomförs en razzia i hela riket. Landets ledning oroar sig för kommunister. Skoleleven Karin Rosengren blir drabbad av kriminalöverkonstapel Karlssons trÄkiga besök, trots att hon inte sjÀlv Àr föremÄl för nÄgon undersökning. Inte Àn i varje fall. Föga anar hon de svÄra bryderier som inom den nÀrmsta framtiden kommer att lÀggas som ett tÀcke över hennes tillvaro.
PĂ„ samma gĂ„ng Ă€r lokförare Ansgar Ăsterberg pĂ„ evig resa fram och Ă„ter genom jordbruksbygderna i södra Roslagen. Den metronom som spĂ„rets skarvar utgör rĂ€knar tiden. Varenda ond minut mĂ„ste han mata in under lokomotivets stĂ„lhjul. Runt honom dansar förflutenhetens skuggor kring.
I radhuset en bit utanför Stockholms centrala delar dricker statsministern grogg och spelar bridge. Tobaksröken ligger tung i köket. Det Àr sent. Situationen Àr svÄr. Det Àr hans ansvar att hÄlla ihop samlingsregeringen. Om han snubblar faller den. DÄ ökar risken för att landet kastas in i kriget. Han har mycket att ta hÀnsyn till. Det gÀller att spela sina kort vÀl. Men det Àr nÄgot han Àr bra pÄ, att spela korten rÀtt.
"Om aftonen far silverslÀndorna med sina tjÀrbloss upp pÄ himlafÀllen och var och en ska tÀnda sin lanterna. Ifall en slÀnda dör sÄ slÀcks en stjÀrna. För varje gÄng det hÀnder mörknar natten, ja Àven om det bara Àr en smula, och de orangea lysande girafferna blir lite mindre brandgula. DÄ grÄter strandens alla mjuka stenar, ty dessa hÄrdnar utan nattens ljus, och nÀr tills sist giraffens lyskraft falnat, dÄ mals de mjuka stenarna till grus."