Det Ă€r femton Ă„r sedan Minette Swift dog â dagen dĂ„ hon fyllde nitton Ă„r, den 11 april 1975. Det var ingen naturlig död, och ingen stilla död. Varje dag sedan dess har jag tĂ€nkt pĂ„ Minette och hennes Ă„ngest de dĂ€r sista minuterna, för jag var den som kunnat rĂ€dda henne, och jag gjorde det inte. Och det vet ingen.Genna Meade och Minette Swift Ă€r rumskamrater pĂ„ Schuyler College. Genna Ă€r Ă€ttling till grundaren av detta prestigefyllda college och dotter till en radikal âhippieadvokatâ, kĂ€nd för att ha försvarat revolutionĂ€ra Vietnamdemonstranter. Hon har under hela sin uppvĂ€xt matats med liberala plattityder, avskyr privilegier och Ă€r stormförtjust över att fĂ„ möta den djupt religiösa dottern till en svart pastor. Men den vĂ€lmenande vita flickans försök att komma den svarta flickan inpĂ„ livet Ă€r förgĂ€ves. Minette visar sig vara snarstucken och sjĂ€lvupptagen. Snart blir hon föremĂ„l för försĂ„tliga trakasserier som sĂ„ smĂ„ningom övergĂ„r i rasistiska hot. Men Gennas tillgivenhet grĂ€nsar till besatthet, hon söker hos Minette den vĂ€rme och kĂ€rlek som saknas i hennes egen privilegierade överklassfamilj, och hon blir Minettes enda âvĂ€nâ och vill till varje pris skydda henne. SĂ„ börjar Genna misstĂ€nka att allt inte Ă€r som det förefaller vad gĂ€ller Minettes utsatthet...Med kuslig förmĂ„ga kryper Oates under skinnet pĂ„ unga flickor och ger oss en smĂ€rtsam, förtĂ€tad skildring av hur ras och klass kan forma, och Ă€ven förstöra, enskilda individer. Svart flicka, vit flicka blir ett dubbelt portrĂ€tt av svart och vitt, av lögn och sanning, av rasmotsĂ€ttningar och hyckleri, av demokrati och mĂ€nskliga rĂ€ttigheter i Amerika under de krisĂ„r som följde pĂ„ Vietnamkriget.