Sveket

Malin bär ett nytt barn under sitt hjärta, men den här gången vet hon inte om det är ett kärleksbarn. Det kan vara Haralds barn - men det kan lika gärna vara Torgrims.

Arvsynd ekade det inne i hennes huvud. Arvsynd. Gud kunne inte nöja sig med att straffa henne. Hennes synd måste även drabba de andra. Hon sträckte långsamt ut handen och famlade över nattduksbordet tills hennes fingrar fann farmors kors. Hon drog det till sig och lade munnen mot den kalla metallen och slöt ögonen.

- Hjälp mig, farmor, viskade hon ut i det tysta rummet. Låt honom få leva! Hon lade försiktigt korset på det lilla huvudet som vilade mot hennes bröst och höll det där medan hennes hjärta grät om nåd. Sedan slöt hon handen om det igen och höll det mot munnen medan hon lutade huvudet bakåt på kudden och gav efter för gråten.