RÀdslan Àr en stark kraft, inte bara för enskilda individer utan ocksÄ i en stats, ett samhÀlles liv. Det innebÀr att kontinuiteten i rÀdslan vanligen Àr mycket stor. Sverker Oredsson har tidigare skrivit om offentlig fruktan i Sverige under 1900-talets första hÀlft. Nu fortsÀtter beskrivningen av utvecklingen under resten av seklet.
I Kontinuitet och förÀndring fÄr vi följa de hotbilder som bestÀmde det svenska försvarets utformning. HÀr finns med fruktan för ett kÀrnvapenkrig och svenska ÄtgÀrder för att möta hotet. Men fruktan kunde ocksÄ gÀlla ett isolerat sovjetiskt angrepp mot Sverige, sÄ som en del opinionsbildare ville tolka rapporterna om stÀndiga ubÄtskrÀnkningar av svenskt vatten. à ren 1982-86 Àr unika pÄ det sÀttet att enigheten om svensk utrikespolitik var svagare Àn tidigare och senare. 1989 hÀnder plötsligt det ovÀntade: Berlinmuren genombrytes, och blockpolitiken upplöses.
RÀdslan har ocksÄ varit riktad mot extremgrupper till vÀnster och höger om den svenska mittfÄran. LÀnge var det kommunisterna som sÀrskilt fruktades, efter hand grupper till vÀnster om vpk. Under 1980-talet börjar en förÀndring ske, sÄ att högerextremismen framstÄr som ett svÄrare hot.
Den svenska politiken gentemot invandrare och flyktingar har under efterkrigstiden varit lĂ„ngt mer generös Ă€n under mellankrigstiden. Men rĂ€dslan inom detta omrĂ„de har inte försvunnit. Kan Sverige ta hand om de skaror som kommer hit? Ăr svenskarna toleranta tillrĂ€ckligt? Kan de som flyttar hit anpassa sig till svenska förhĂ„llanden?
Nytt Àr att sÀrskilt under 1960-talet infinner sig en rÀdsla för att jordens resurser inte skall rÀcka till, att mÀnniskans naturmiljö obotligt förstöres. 1972 börjar en stor del av denna rÀdsla kanaliseras mot kÀrnkraften. KÀrnkraften som energikÀlla sÄgs tidigare som ett löfte; plöltsligt blev den för mÄnga i stÀllet ett hot.