Samvetet, skrev 1500-talsförfattaren Michel de Montaigne, har en fantastisk kraft! Det kan få oss att anklaga och strida mot oss själva — och det ser oss när ingen annan gör det. Men det kan också göra oss starka. I samma anda har författare och tänkare som Shakespeare, Luther, Hegel, de Gouges och många andra lyft fram samvetet: det ger upphov till inre konflikter och är samtidigt en kompass som vi inte kan vara utan. Men samvetet är inget vi hyllar idag. Istället söker vi harmoni och inre frid. Det är åtminstone vad den stora självhjälpsindustrin lär ut åt oss. Och det går utmärkt väl ihop med en tidsanda som tycks allt mer brutal och samvetslös; i olika medier, i politiken och ekonomin. Det gäller att vara tvärsäker, enhetlig och övertygad, inte ha ”second
thoughts”. Samvetet verkar på många sätt hopplöst förlegat. Så hur mår det idag? Har det förlorat sin kraft?
Det är den fråga Cecilia Sjöholm ställer i den här boken. Genom att söka efter samvetets plats i filosofin och konsten genom historien hamnar hon här och nu. Finns samvetet i oss själva som individer, i den samhälleliga gemenskapen, eller någonstans mitt emellan?
