VÀllustingar och frÄssare utgör typgalleriet i Ivar Lo-Johanssons bok VÀllustingarna. Den Àr fullt fristÄende men utstrÀcker samtidigt passionskvartettens mönster vidare i sin skildring av de mÀnskliga lustarna, Lidelsernas epos, den lÄnga rÀckan av sedeskildringar.
Boken handlar om vÀllust, sÀngens och bordets, frÀmst den förstnÀmnda. Det innebÀr nÀra kÀrleksskildringar ur livet i alla Äldrar, och nÀr det kommer an pÄ bordets njutningar, stavas ordet frÄssare med Ä, vilket vill visa den avancerade graden av lasten.
De sexton berÀttelserna i VÀllustingarna rör sig frÄn en runmÀstares kÀrlekshistoria med en velig vikingaflicka, över en sörmlÀndsk frilla vid kung Fredriks hov, en sjömans Àlskarinna bland eskimÄkvinnor och fram till ett par svenska herrgÄrdsflickors pubertetsÀventyr. Andra skildrar ett par medelÄlders svenska herrars lustresa till Köpenhamn, en arbetares vÀntan pÄ pensionsÄldern dÄ han Àmnar börja leva sitt egentliga liv, den nygifta flickan som i Àktenskapet velat bli en ofri men tvingas bli otrogen och fri, fram till det orgiastiska svenska smörgÄsbordet med sina nÀra ett hundra rÀtter.
Det Àr glupskheten pÄ livsnjutningen som dominerar denna bok, och dess sensmoral kan tydas som katastrof, inte för vÀllustens men för det sjÀllösa vÀlstÄndets Sverige.
Passionssviten bestÄr av Passionerna, Martyrerna, Girigbukarna, KarriÀristerna, VÀllustningarna, Lögnhalsarna samt VishetslÀrarna, som alla kan lÀsas fristÄende.