Viola Widengren arbetar som syster pÄ sjukhuset i SollefteÄ, och hade sett fram emot en ledig dag med sina vÀninnor. SÄ ringer telefonen, och hennes fars barska röst sÀger Ät henne att komma hem. Resan Àr dyr, och flera mil lÄng, Viola Àr inte sÄ sugen pÄ att ge sig ut i kylan pÄ söndagseftermiddagen. Men hon kan inte sÀga nej, sÄ snart sitter hon pÄ bussen hem.
Direkt nÀr hon stiger innanför dörren börjar brÄket. Viola Àr arg över att vara hemma, fadern Àr arg över hennes ton. Snart fÄr hon emotta tvÄ raska örfilar. Violas styvmor ber henne att flytta hem, och fadern beordrar samma sak. Viola sÀger att hon ska stanna, men sÄ gÄr hon ut genom dörren utan handvÀska eller hatt. Detta var den 5 december Är 1948, och det var sista gÄngen Viola sÄgs till.
I Nordisk kriminalkrönika berÀttar poliser sjÀlva om sina mest uppmÀrksammade, omskakande, och svÄra fall.
Nordisk Kriminalkrönika Àr ett historiskt verk. BerÀttelserna och samlingarna Àr uttryck för den samtid som de skrevs i, och kan i enstaka fall ha förÄldrat eller kontroversiellt innehÄll. Eventuellt stötande material Àr inte uttryck för förlagets hÄllning.