”Jag ska snart föda ett barn. Jag har gått en vecka över tiden och är trött på att vänta. Det kan ske när som helst. Jag vet inte vad som är bäst – att veta eller att inte veta.”
En kvinna går längs vägen där hon gått under hela sitt liv. Hon har ett barn i magen och en man vid sin sida. Hon bor i huset där hennes morfar bodde, i huset intill bor hennes mamma. Ändå är hon så underligt ensam. Som om livet är en främmande plats, eller en disciplin att utöva. Hon äter för att hon måste äta, promenerar för att hon inte kan springa sin väg. Hon bär inte bara ett barn, utan också en sorg som inte tar slut.
Vid liv följer en kvinna under graviditetens slut och in i förlossningsrummet. Louise Alvarsson debuterar med en lågmäld och hjärtskärande roman om väntan och vanmakt, om hur svårt det kan vara att föda och sörja och leva.
