Caroline Lagercrantz är 30 år och bosatt i Stockholm där hon arbetar som jurist. Hon har själv erfarenhet av att leva med bulimi. Malva är hennes debut. Författaren om sin bok: Med huvudet fullt av historier Jag kan fortfarande inte förstå det – att det finns människor som kommer att läsa något som jag skrivit. Mina ord kommer att få ris eller ros. Mitt innersta kommer att granskas och värderas. Det är med skräckblandad förtjusning jag konstaterar att min berättelse om Malva ska ges ut. Jag har alltid skrivit men ingen har fått läsa. Kanske var det rädslan för att bli refuserad som gjorde att jag inte skickade in något manus till förlagen. Kanske är det rädslan för att bli avslöjad som gjort att jag aldrig tillåtit mina nära och kära att läsa det jag skrivit. I mina texter går det nämligen inte att gömma sig. Jag kan inte ta skydd bakom orden utan står alldeles naken framför läsaren. Men alla ord och berättelser är inte mina. Jag lånar lite av andras liv, kryddar det med mitt eget och förpackar allt i omsorgsfullt valda ord. Men känslorna, lusten och sorgen är mina. Och det står jag för. Jag är jurist till vardags men det finns egentligen inte så mycket mer att säga om det. Min förmåga att dribbla med ord och mitt rättspatos gör mig till en bra jurist. Hur jag hamnade på juristlinjen är och förblir ett mysterium. Hur jag tog mig igenom utbildningen med höga betyg och hedern i behåll är en gåta. Det faktum att en av stans största advokatbyråer anställde mig direkt efter examen är också förbryllande. Men det som förvånar mig mest är att jag inte gjorde något motstånd. Jag lät mig förföras och sakta förgöras av drömmen om karriär och pengar. Idag vet jag bättre. Jag har ett jobb som jag trivs med, vänner som jag skrattar med, en pojkvän som jag älskar och en ouppfostrad kanin. Ibland tappar jag bort mig själv, men då sätter jag mig vid datorn och har en pratstund med Malva. Det brukar få mig att hitta tillbaka till mig själv och livet. Att skriva om ätstörningen var inte lätt. Genom att öppet prata om min sjukdom utlämnar jag inte bara mig själv utan även de personer som jag älskar allra mest. Men det här är en historia som måste berättas, hur ont det än gör. Jag har mer att berätta. Hela min själ bubblar och sjuder, det är så många ord som vill ut, så många historier som vill berättas. Ena dagen vill jag skriva en deckare som får läsaren att vråla rakt ut av rädsla. Andra dagen vill jag skriva en barnbok som får tandlösa sexåringar att kikna av skratt. Jag har helt enkelt ett helt bibliotek bakom pannloben. Vi får se vilken bok jag väljer att låna ut härnäst.