Jag är född 1957 och bor sedan tjugo år tillsammans med min familj i centrala Stockholm - min man Fredrik och tre söner; Johan 16 år, Martin 14 år och Erik 8 år. Inför uppgiften att skriva en text om mig själv, letade jag fram den allra första av mina dagböcker - fanns det i den svarta vaxduksboken ett frö till mitt skrivande yrkesliv idag? Det står 1967 på dagbokens framsida, jag är alltså tio år och bor i en villaförort norr om Stockholm. Här skriver jag om högertrafikomläggningen, hippor/kalas, mobbare och mobbade, olyckshändelser, som till exempel en stor spik i foten samt om elaka och våldsbenägna lärare. På en helsida i dagboken hämnas jag med en elak karikatyrteckning i profil, med häxnäsa och håriga vårtor. Om baletten Svansjön, mitt första operabesök, skriver jag: "sista akten var bäst, enligt min mening, det enda felet var en gubbe som satt precis framför mig hela tiden". Programbroschyren är sedan noga inklistrad med förklaringen: "jag tog en massa broschyrer för att jag skulle kunna veta vad det handlade om. Köpte också en kikare för en krona". Dessa sista dagboksrader från 1967 tror jag omedvetet kan sammanfatta mitt skrivande av idag - viljan att försöka förstå och beskriva det som händer runtomkring. För att kunna veta vad det handlar om tar jag bland annat "en massa broschyrer och köper en kikare". Enligt några personer i omgivningen kan jag gå till överdrift ibland, då jag kan kika för länge och samla för mycket material. För mig är det alltid ämnet i sig som är det intressanta. Vägen till att skriva professionellt har gått via studier på Stockholms Universitet och Kulturvetarlinjen, som avslutades efter kursen empirisk semantik. Efter det åkte jag till den antika kulturen "live" i Grekland och bodde ett år i Aten. Landade därefter hårt i verkligheten 1979, då jag som utbildat sjukvårdsbiträde arbetade några månader på långvårdsavdelning 32 på Danderyds sjukhus. De första dagarna var jag tvungen att låsa in mig på toaletten flera gånger, för att chockad gråta över hur en del patienter blev behandlade och de gamlas utsatthet. Detta psykiskt och fysiskt mycket krävande arbete borde ingå som obligatorisk livskunskap för alla människor, speciellt för våra politiker. Fortsatte till Paris som au-pair och franskstudier under ett år. Jobbade sedan som inköpsassistent på ett byggföretag, extraknäckte som försäljare av kameror, arbetade på en tidning som annonsförsäljare och läste några kurser företagsekonomi vid Stockholms Universitet. Till sist arbetade jag på reklambyrå som projektadministratör och tog hand om stora kunder, som till exempel en japansk personbil och amerikanska jeans. För mig blev barnafödandet på något sätt en yrkesmässig katalysator - livet fick en annan dimension och val av yrkesinriktning kändes mer väsentlig. Reklam var inte något jag ville ägna mitt liv åt. Jag tog därför tag i mina journalistdrömmar från högstadiet och började min journalistutbildning på Poppius Journalistskola, följt av många reportagekurser, manuskurser och senast "Medicin för medicinjournalister" på Karolinska Institutet. Jag arbetar idag som frilansjournalist och har till exempel skrivit för Dagens Nyheter/Insidan sedan 1995. I Dagens Nyheter skrev jag också för första gången om självhjälpsgrupper och artiklarna resulterade i att Wahlström & Widstrand bokförlag kontaktade mig för att skriva en hel bok i ämnet. I min bok Samtal i självhjälpsgrupp - få kraft och stöd av andra i samma situation beskriver jag fenomenet självhjälpsgrupper både i teori och praktik. Ett för mig väldigt positivt, intressant och livsbejakande ämne, och min förhoppning är att många fler människor kommer att upptäcka samma sak. Jag är medlem i Svenska Journalistförbundet, Publicistklubben och Svenska Föreningen för Vetenskapsjournalistik och Sällskapet Svenska Medicinjournalister.
2003-02-06/Charlotte Essén
Jag är född 1957 och bor sedan tjugo år tillsammans med min familj i centrala Stockholm - min man Fredrik och tre söner; Johan 16 år, Martin 14 år och Erik 8 år. Inför uppgiften att skriva en text om mig själv, letade jag fram den allra första av mina dagböcker - fanns det i den svarta vaxduksboken ett frö till mitt skrivande yrkesliv idag? Det står 1967 på dagbokens framsida, jag är alltså tio år och bor i en villaförort norr om Stockholm. Här skriver jag om högertrafikomläggningen, hippor/kalas, mobbare och mobbade, olyckshändelser, som till exempel en stor spik i foten samt om elaka och våldsbenägna lärare. På en helsida i dagboken hämnas jag med en elak karikatyrteckning i profil, med häxnäsa och håriga vårtor. Om baletten Svansjön, mitt första operabesök, skriver jag: "sista akten var bäst, enligt min mening, det enda felet var en gubbe som satt precis framför mig hela tiden". Programbroschyren är sedan noga inklistrad med förklaringen: "jag tog en massa broschyrer för att jag skulle kunna veta vad det handlade om. Köpte också en kikare för en krona". Dessa sista dagboksrader från 1967 tror jag omedvetet kan sammanfatta mitt skrivande av idag - viljan att försöka förstå och beskriva det som händer runtomkring. För att kunna veta vad det handlar om tar jag bland annat "en massa broschyrer och köper en kikare". Enligt några personer i omgivningen kan jag gå till överdrift ibland, då jag kan kika för länge och samla för mycket material. För mig är det alltid ämnet i sig som är det intressanta. Vägen till att skriva professionellt har gått via studier på Stockholms Universitet och Kulturvetarlinjen, som avslutades efter kursen empirisk semantik. Efter det åkte jag till den antika kulturen "live" i Grekland och bodde ett år i Aten. Landade därefter hårt i verkligheten 1979, då jag som utbildat sjukvårdsbiträde arbetade några månader på långvårdsavdelning 32 på Danderyds sjukhus. De första dagarna var jag tvungen att låsa in mig på toaletten flera gånger, för att chockad gråta över hur en del patienter blev behandlade och de gamlas utsatthet. Detta psykiskt och fysiskt mycket krävande arbete borde ingå som obligatorisk livskunskap för alla människor, speciellt för våra politiker. Fortsatte till Paris som au-pair och franskstudier under ett år. Jobbade sedan som inköpsassistent på ett byggföretag, extraknäckte som försäljare av kameror, arbetade på en tidning som annonsförsäljare och läste några kurser företagsekonomi vid Stockholms Universitet. Till sist arbetade jag på reklambyrå som projektadministratör och tog hand om stora kunder, som till exempel en japansk personbil och amerikanska jeans. För mig blev barnafödandet på något sätt en yrkesmässig katalysator - livet fick en annan dimension och val av yrkesinriktning kändes mer väsentlig. Reklam var inte något jag ville ägna mitt liv åt. Jag tog därför tag i mina journalistdrömmar från högstadiet och började min journalistutbildning på Poppius Journalistskola, följt av många reportagekurser, manuskurser och senast "Medicin för medicinjournalister" på Karolinska Institutet. Jag arbetar idag som frilansjournalist och har till exempel skrivit för Dagens Nyheter/Insidan sedan 1995. I Dagens Nyheter skrev jag också för första gången om självhjälpsgrupper och artiklarna resulterade i att Wahlström & Widstrand bokförlag kontaktade mig för att skriva en hel bok i ämnet. I min bok Samtal i självhjälpsgrupp - få kraft och stöd av andra i samma situation beskriver jag fenomenet självhjälpsgrupper både i teori och praktik. Ett för mig väldigt positivt, intressant och livsbejakande ämne, och min förhoppning är att många fler människor kommer att upptäcka samma sak. Jag är medlem i Svenska Journalistförbundet, Publicistklubben och Svenska Föreningen för Vetenskapsjournalistik och Sällskapet Svenska Medicinjournalister.
2003-02-06/Charlotte Essén
