Giovanni Boccaccio (1313-1375) var italienare, föddes i Paris och dog i Certaldo. 1327 sändes Boccaccio till Neapel för att läras upp till köpman, som sin far, men efterhand fick han lov att studera, först kyrkorätt och sedan litteratur.
I sina ungdomsverk fortsätter Boccaccio formellt och innehållsmässigt en medeltidstradition av italienskspråkig litteratur, som vänder sig till en bred publik. Efter Decamerone drabbade han av religiös anfäktelser och tog avstånd från den folkspråkliga delen av sitt författarskap, men det var likväl Boccaccios texter på italienska som fick stor betydelkse i den fortlöpande diskussionen om vilket språk som borde utgöra förebilden för en litterär italienska vid tiden för landets enande (1860).
Boccaccio har med Decamerone blivit känd som den italienska novellens upphovsman. Titeln betyder tio dagar och anspelar på den ramberättelse som omger samlingens 100 noveller.
Tillsammans med Dante och Petrarca representerar Boccaccio höjdpunkten i 1300-talets italienska litteratur.
