Helene Rådberg är född 1950 och bor i Gävle. Mellan henne och jag är hennes debut och den har mottagits mycket väl i pressen. Här är hennes egen presentation av sig själv för Svensk Bokhandel: "Jag är en tärande, arbetar på en av den här upplysta tidens mörka fläckar "den kvinnliga" långt ner i de kommunala hierarkierna. Länge vägrade jag se att det var skillnad i kvinnors och mäns livsvillkor. Skygglappar - tänker ni. Nej, en nedärvd, medfödd position i den del av samhället jag fötts in i. Jag gick ut på en arbetsmarknad som med öppna armar stod beredd att ta emot mig, jag arbetade som sjukvårdsbiträde, affärsbiträde, arbetsterapibiträde. När Gävle i slutet av sjuttiotalet fick fritidspedagogutbildning gick jag den. Fritidspedagog var ett framtidsyrke. Otaliga var de möjligheter till arbete som låg framför oss. Och nu nästan tjugo år senare finns bara yrkesbeteckningen kvar, allt annat är tömt på innehåll i namn av ekonomi och effektivitet. Mörkret är djupt här nere i de kommunala hierarkiernas irrgångar och den manliga gudens finger pekar alltid på oss: Vet din plats! Den traditionellt kvinnliga platsen: hemmet, har tömts, men vi som gått har samtidigt blivit kvar. Kvar i gränslandet mellan privat och offentligt. Ett ben innanför och ett ben utanför den gamla rostiga buren. Fönster och dörrar är öppna. Och här ska vi helst alltid stanna, tysta och icke krävande. Jag är en kvinna kallad tärande och samtidigt kallad jämlik och oberoende, ibland till och med kallad Världens mest jämställda kvinna. I skärningspunkten mellan dessa motsägelser ligger min scen: den lilla triangelformade spelplatsen: Sandviken bruksstaden där jag är född, Bollnäs där jag bodde från det jag var tio år till sjutton, Gävle där jag bott sedan dess. Här i landskapet finns en linje från min mormorsmor Frälsningsarméofficern till min snowboardåkande tonårsdotter. Någonstans löper trådar mellan Tsvetajeva och Cave, från Eva Hesse till Ann-Sofie Sidén. En liten scen som alltför länge varit nersläckt. Nu när ljus tränger ner kommer det i små oförutsägbara ljusknippen. Det är ett ljus så som det sipprar ner genom de stora lövträden en solig sommardag eller så som det silas av tallarna en sen decembereftermiddag. Ljuset stiger och faller och därute avlyssnar jag talet. Där är jag både hemma och en främmande. Så kanske allt är som det ska vara för en kvinna som jag, en Kvinna som inte längre vet vem hon är i det här landskapet, på den lilla scenen." Helene Rådberg 1998