Förr hade jag alltid färska blommor i mitt arbetsrum. Så för några vårar sedan fick jag pollenallergi. Snart tycktes det inte finnas en enda växtsort som jag tålde. Det blev mediciner och stängda fönster från april till september - och snittblommorna som lyst upp mitt rum åkte ut. Så kan det gå i livet. Man kan bli allergisk. En annan sak som kan hända är att man får barn. Dum jämförelse förstås. Men strunt samma. Tillvaron förändras, i önskad eller oönskad riktning, och det enda man kan göra är att anpassa sig. Mitt och min sambos första barn, Elon, var en hett önskad förändring. Ändå, och trots den där väntetiden på nio månader, har man ju ingen aning om hur det ska bli. Vad föräldraskapet egentligen ska kräva av en. Man får ta det som det kommer, lära sig efter hand. Snart nog sitter man där mitt i natten med ett spädbarn som inte vill sova. Jag antar att Koka makaroner kommer att kallas för "pappabok", och låt gå för det då. Den presumtive köparen bör dock veta att den inte innehåller ett enda gott råd. Här finns heller inga uppmaningar eller käcka tillrop. I stället försöker jag skildra hur det faktiskt är att bli pappa - det vill säga hur det var för mig. Hur det kändes, vad jag tänkte, vad jag gjorde. Hur jag förändrades. Det betyder att boken mer än något annat är en kärlekshistoria mellan min son och mig. För det mest omtumlande av allt var just upptäckten av hur stark kärleken till den där lille parveln var. Och av hur förbluffande tidigt han kunde ge kärlek tillbaka. Nu är inte min bok enbart en jolmig historia om sötsliskig lycka. Som i alla bra kärlekshistorier finns det hinder på vägen - onda krafter som försöker skilja kärleksparet åt. Ett sådant hinder är mansrollen. En modern pappa förväntas för all del intressera sig för sitt barn. Men det är min uppfattning att omgivningen fortfarande utgår ifrån att han ska lämna ifrån sig huvudansvaret till mamman. Som pappa ska man vara föräldraledig en månad eller två, sedan ska man återvända till Karriären, till Prestationerna, till Kontrollivet. Nej tack, säger jag. Har jag varit med och gjort ett barn vill jag också vara med och ta hand om det. Tillsammans med min kvinna, förstås, på så lika villkor som möjligt. Tiden kring barnafödandet är en bra tid att reflektera över mansrollen, eftersom det är ett av de få tillfällen då kvinnoperspektivet betraktas som norm. På mödravården och i förlossningsrummet är mannen en perifer figur. Då är det lättare att se att det manliga tänkandet bara är ett perspektiv bland andra. Jag menar inte alls att framställa mig som unik, för jag är långtifrån den förste mannen som väljer att prioritera sina barn. Allt jag vill är, återigen, att berätta hur just jag upplevde livets mest omvälvande förändring. Folk säger att allergibesvär ofta minskar när man blir äldre. Vem vet, en dag kanske de går över och jag kan ha blommor på mitt rum igen. Kärleken till min son tror jag aldrig går över.
