Jag hann utbilda sig till ingenjör innan jag insåg att det inte var något för mig. Jag tycker helt enkelt inte att det är kul att meka eller skruva sönder saker för att se hur de funkar. Men rita hur saker funkar, det verkade kul.

Efter tre år på programmet för teknisk illustration på Mälardalens högskola började jag frilansa. Jag gjorde så-funkar-det-bilder, nyhetsgrafik och mycket annat till tidningar och tekniska företag. Samtidigt gick jag och funderade på det där med barnböcker. Jag minns hur jag blev fullständigt uppslukad av vissa böcker när han var barn. Tänk att få vara en Smurf och få bo i en svamp! Men den allra största favoriten var ingen bok. Det var en animerad film på TV. Jag missade nog inte ett enda avsnitt av Kalles Klätterträd, alla repriser inräknade.

Efter några år som Art Director på en kommunikationsbyrå så tog jag tag i frilansandet igen. Jag ringde ett barnboksförlag och bokade ett möte. Tyvärr hade jag inte så många barnillustrationer att visa. Men jag tänkte att om jag bara visar allt jag har gjort så förstår nog redaktören att jag även kan rita bilder för barn.

Mötet gick så där. Jag visade illustrationer i hundra olika stilar, kändes det som. Redaktören var minst sagt ointresserad.

”Men hur vill DU rita”, frågade hon plötsligt.

Hur konstigt det än låter så hade jag aldrig fått den frågan tidigare.

”Wow. Hon frågar hur JAG vill rita”, tänkte jag. ”Här vill jag vara.”

Det blev inga barnillustrationsuppdrag. Jag åkte hem igen och ritade vidare på mina vanliga jobb. Ibland dök det upp jobb som var inriktade på barn. Perfekt, då kunde jag öva. Då och då skickade jag in bilder till olika förlag. Ingen nappade.

Efter sju år tänkte jag: ”Nu får jag ta tag i det här”. Jag skrev ihop en historia. Det tog två kvällar framför Sportnytt.

Sedan ritade jag i två år. Kanske inte varje dag, men ändå. När allt var klart skickade jag snyggt vikta och ihophäftade utskrifter till alla förlag jag kunde hitta. Och plötsligt: Bonnier Carlsen ringde tillbaka! Samma dag de fick utskrifterna dessutom (det brukar ju ta månader!). Jag åkte snabbt in på ett möte.

”Kan du skriva om lite?”, frågade de.

”Ja, ja”, sa jag.

Det slutade med att jag skrev om det mesta. Två års slit och det mesta fick ritas om. Men det blev ju så mycket bättre nu!

Fy tusan vad kul. Här vill jag vara!

I mars 2015 kommer min debutbok Mino och Micke, Havsmonster i knipa.