Péter Esterházy (1950–2016) var en av Ungerns allra främsta författare, översatt till ett tjugotal språk, mottagare av ett flertal internationella priser. I sitt hemland var han sedan mitten av 1980-talet en av de viktigaste kulturpersonligheterna, en samlande gestalt för kulturarbetare från olika läger, men också ständigt omdebatterad och utsatt för kritik och angrepp från den politiska yttre högerkanten. Han kom från en adlig familj som är intimt sammanlänkad med landets historia. Men när Péter Esterházy föddes hade familjen fråntagits alla sina privilegier av den kommunistiska regimen, och när han var ett år förvisades de till ett kollektivjordbruk på landsbygden där de bodde i en enrummare fram till 1957, då de kunde flytta tillbaka till Budapest.Norstedts gav under närmare tjugo år ut hans verk, Hjärtats hjälpverb (1988), Nedför Donau eller Grevinnan Hahn-Hahns blick (1994), Hrabals bok (1996), En kvinna (2001), Harmonia Caelestis (2004) och Rättad utgåva (2005). Dessutom utgavs 2002 Protokollen, med ena delen skriven av Nobelpristagaren Imre Kertész och den andra av Esterházy.Senare böcker på svenska, Ingen konst (2010), Esti (2014) och Markus-versionen (2015) har utgivits på Svante Weylers förlag. Svante var sedan 1990-talet hans entusiastiska förläggare på Norstedts och blev mycket god och nära vän med Esterházy.Många betraktar Harmonia Caelestis och den efterföljande Rättad utgåva som hans magnum opus. Den första är en sjuhundrasidig släktsaga om ätten Esterházy och spänner över femhundra år på en vindlande prosa full av ironier och brott i kronologin, och med den egenheten att förfäderna alla beskrivs som "min far". Precis innan boken utkom fick författaren beskedet att hans nyligen avlidne far under en tid varit angivare till den kommunistiska säkerhetstjänsten. Det blev utgångspunkten för Rättad utgåva, som tar avstamp i Harmonia Caelestis, vrider och vänder på faderns angiveri och vad det betydde för honom själv och för familjehistorien.I sitt invigningstal till Bok & Bibliotek 2015 i Göteborg skrev han: "En bra roman är aldrig spikrak, den säger på en och samma gång både ja och nej, den ser allt, det förflutna, nuet och framtiden, hur som helst vill den alltid allt." På många sätt går det inte bättre än att på så sätt sammanfatta Esterházys unika europeiska författarskap – alltid vindlande och tveeggad, ständigt engagerande och utmanande.