Ronnie Sandahl (född 1984) arbetar som reporter på Aftonbladet, där skriver han reportage och har sedan hösten 2005 en krönika varje torsdag. Hösten 2007 tilldelades han Landsbygdens författarstipendium med motiveringen: "Om Hannes och livet i småstaden skriver Ronnie Sandahl på ett sätt som får många att känna igen sig och relatera till sina egna erfarenheter. Språket är rakt på sak och berättelsen har en svart laddning som bara kan desarmeras genom sträckläsning. Därmed är Ronnie Sandahl en värdig vinnare av Landsbygdens författarstipendium 2007"Vi som aldrig sa hora är hans debut.
"Allt började som ett misstag.
Sjutton år gammal, ensam och missförstådd, fick jag en idé. Jag skulle skriva en roman om de goda männen.
Det var naturligtvis en idiotisk idé. Varför? Jag återkommer till det.
Säg att allt började i Falköping, med en ensam och missförstådd sjuttonåring som levde i en verklighet som inte hade berättats.
Om att stå bredvid men inte förstå hur kvällstidningarnas "stoppa grabbslemmet"-kampanjer eller kvinnoförbundens "sluta våldta oss/mvh kvinnorna"-plakat kan handla om en själv. Under mina sjutton år i livet hade jag aldrig känt mig annat än förnedrad och avvisad av tjejer.
Säg så här:
Jag blev äldre, boken också.
Direkt efter gymnasiet värvades jag som reporter från Falköpings Tidning till Aftonbladet. Boken följde med mig, ännu inslagen i mitt inre. Och åren gick. Jag skrev journalistik på dagarna och litteratur på nätterna. Hösten tjugohundrafem blev jag krönikör i samma tidning. Folk började plötsligt känna igen mitt namn, mitt ansikte. Min bok struntade i vilket. Den ville bara skrivas.
Jag minns att jag för flera år sedan berättade för folk att jag skrev en bok. Om vadå, frågade folk. Om de snälla killarna, sa jag. Den boken låter svår att skriva, sa folk.
Den var inte bara svår.
Den var inte sann.
Historien om de snälla killarna kom istället att bli en berättelse om hur och varför män tvingas in i rollen som förövare.
Under de drygt två år som jag har arbetat med boken har jag tvingats göra upp med min egen mansroll och min egen skuld. Mitt eget hora/madonna-komplex. Precis som killarna i boken.
Jag skrek aldrig hora på skolgårdarna, men det var för att jag inte vågade. Eller för att jag aldrig riktigt lyckades förlika mig med att det var vad som förväntades av mig. Jag har tagit igen det. Tro mig. Mest för att det är så enkelt, för att det vinner väg. Och jag har med skräckblandad förtjusning noterat hur det har gjort mig intressantare hos det motsatta könet.
Nu är jag klar.
Det blev en roman som börjar och slutar i ett regnigt Falköping. Det är lördag före löning men alla drömmar är redan drömda. Hannes, Frippe, Kristian och Stig sitter på en förfest på Wetterlinsgatan och undrar varför allt blev som det blev.
De skulle bli de moderna männen - men hamnade istället i ett ingenmansland mellan den nya och den gamla mansrollen.
De förväntades visa känslor men ingen ville se dem gråta.
Om det handlar Vi som aldrig sa hora.
Men mest av allt är det en bok om kärlek. Svart, arg, skimrande, passionerad, hatisk, feg jävla kärlek.
Om Falköping.
Om drömmarna och morgonen efteråt.
Om sorg.
En generationsroman. En bok om pojkar som tror att de är män. En poetisk pageturner.
En sjuttonåring som blev tjugotvå."
Ronnie Sandahl
Ronnie Sandahl (född 1984) arbetar som reporter på Aftonbladet, där skriver han reportage och har sedan hösten 2005 en krönika varje torsdag. Hösten 2007 tilldelades han Landsbygdens författarstipendium med motiveringen: "Om Hannes och livet i småstaden skriver Ronnie Sandahl på ett sätt som får många att känna igen sig och relatera till sina egna erfarenheter. Språket är rakt på sak och berättelsen har en svart laddning som bara kan desarmeras genom sträckläsning. Därmed är Ronnie Sandahl en värdig vinnare av Landsbygdens författarstipendium 2007"Vi som aldrig sa hora är hans debut.
"Allt började som ett misstag.
Sjutton år gammal, ensam och missförstådd, fick jag en idé. Jag skulle skriva en roman om de goda männen.
Det var naturligtvis en idiotisk idé. Varför? Jag återkommer till det.
Säg att allt började i Falköping, med en ensam och missförstådd sjuttonåring som levde i en verklighet som inte hade berättats.
Om att stå bredvid men inte förstå hur kvällstidningarnas "stoppa grabbslemmet"-kampanjer eller kvinnoförbundens "sluta våldta oss/mvh kvinnorna"-plakat kan handla om en själv. Under mina sjutton år i livet hade jag aldrig känt mig annat än förnedrad och avvisad av tjejer.
Säg så här:
Jag blev äldre, boken också.
Direkt efter gymnasiet värvades jag som reporter från Falköpings Tidning till Aftonbladet. Boken följde med mig, ännu inslagen i mitt inre. Och åren gick. Jag skrev journalistik på dagarna och litteratur på nätterna. Hösten tjugohundrafem blev jag krönikör i samma tidning. Folk började plötsligt känna igen mitt namn, mitt ansikte. Min bok struntade i vilket. Den ville bara skrivas.
Jag minns att jag för flera år sedan berättade för folk att jag skrev en bok. Om vadå, frågade folk. Om de snälla killarna, sa jag. Den boken låter svår att skriva, sa folk.
Den var inte bara svår.
Den var inte sann.
Historien om de snälla killarna kom istället att bli en berättelse om hur och varför män tvingas in i rollen som förövare.
Under de drygt två år som jag har arbetat med boken har jag tvingats göra upp med min egen mansroll och min egen skuld. Mitt eget hora/madonna-komplex. Precis som killarna i boken.
Jag skrek aldrig hora på skolgårdarna, men det var för att jag inte vågade. Eller för att jag aldrig riktigt lyckades förlika mig med att det var vad som förväntades av mig. Jag har tagit igen det. Tro mig. Mest för att det är så enkelt, för att det vinner väg. Och jag har med skräckblandad förtjusning noterat hur det har gjort mig intressantare hos det motsatta könet.
Nu är jag klar.
Det blev en roman som börjar och slutar i ett regnigt Falköping. Det är lördag före löning men alla drömmar är redan drömda. Hannes, Frippe, Kristian och Stig sitter på en förfest på Wetterlinsgatan och undrar varför allt blev som det blev.
De skulle bli de moderna männen - men hamnade istället i ett ingenmansland mellan den nya och den gamla mansrollen.
De förväntades visa känslor men ingen ville se dem gråta.
Om det handlar Vi som aldrig sa hora.
Men mest av allt är det en bok om kärlek. Svart, arg, skimrande, passionerad, hatisk, feg jävla kärlek.
Om Falköping.
Om drömmarna och morgonen efteråt.
Om sorg.
En generationsroman. En bok om pojkar som tror att de är män. En poetisk pageturner.
En sjuttonåring som blev tjugotvå."
Ronnie Sandahl
