Vanna Rosenberg är en folkkär skådespelerska, musikalartist och komiker. Hon debuterade 2016 som om barnboksförfattare med Singers melodi som följdes av Stjärntecknarna (2023). Vannas engagemang för barn har alltid funnits med henne, något hon har gett uttryck för genom sitt skådespeleri och karriär.
Vanna Rosenberg tilldelades War Child Award 2023 för enastående insatser för att göra livet vackrare och bättre för världens barn. Ur motiveringen: "Vannas vilja att göra livet vackrare och bättre för världens barn har alltid funnits där. En röst för att hoppet ska få finnas och att vi ska bygga en gemenskap där barnen får vara i centrum. Ett samhälle där alla är lika mycket värda. Vanna är en stjärna som glimrar och glittrar även i mörka tider. Hundratals miljoner barn växer idag upp i krig och våldsam konflikt. Men vi vet att det lönar sig att kämpa för förändring. Med ömsinthet och humor visar Vanna oss hur natten följs av gryning. För mitt i det mörka finns alltid ljus, för den som väljer att se det."
Vanna Rosenberg:
En dag hörde jag ett sjölejon sjunga. Det var hemma i badrummet. Jag satt på golvet och hittade på sagor för mina barn. Hör ni? frågade jag. Hör ni sången? Ja, sa dom, såklart vi gör, det är sjölejon! Så satte det igång. Det var en svag melodi som nynnade om längtan och vemod, om ett hem som man en gång tvingats lämna men hoppas återse igen.
Sjölejonet Singer och hans historia visade sig rymma tankarna kring flykten, det stora i att vara tvungen att lämna sitt hem och aldrig veta om man ska kunna återvända, annat än i drömmarna. Starkt präglad av flyktingarnas verklighet idag och av min farmors och farfars öden under och efter ett världskrig, blev det Singer och hans vänner och som fick berätta om längtan och lycka, allt under den stora glödande cirkushimlen.
Det är ofta ordens melodi som sätter igång mig. I mitt arbete som skådespelerska måste jag få orden att svänga. Väga dom och färga dom, lätta och tynga och studsa dom mot andra. Blåsa liv i det skrivna och outsagda och inte lämna ett kommatecken åt slumpen. Jag måste förhålla mig till rummets begränsningar, scenografins vinklar och regissörens visioner. Jag måste hålla mig innanför dessa ljuskäglor, och samtidigt spränga mig ut. Fara som en spårhund mellan manussidor och leta texten, den som gömmer sig under, måla dåtidens rum och nutidens förväntningar på osynliga ark.
Hjärnan blir som en utställningshall med expressionistiska ambitioner som spelar noga utvald musik i högtalarna.
Att nu få skriva sin alldeles egna berättelse är svindlande stort men samtidigt milt bekant. Olika sidor av samma sidor så att säga, bara att de nu går att bläddra i.
När barn och vuxen bläddrar tillsammans hoppas jag att de med hjälp av fantasin ska kunna dela de stora frågorna och de små ordens magiska fotsteg. Jag hoppas att barnen ska finna sina hemliga stigar och låta de vuxna följa efter. Jag hoppas också på de oväntade möten som uppstår när vuxna vågar läsa det som gömmer sig mellan bokskogens rader och låter barnen sätta sig samman med dem bland skuggorna för att växa.
