Hon stod kvar i dörröppningen till avdelningen med en vilsen ledsen min och såg ut att vilja vända, gå hem igen och tillbaka till den tid när hennes pappa var frisk, stark och munter. Då hade hennes lilla hand fått trygghet och tröst i hans stora grova arbetarnäve, nu var rollerna omvända. Nu var det han som krampaktigt höll i en hand som han förnam var bekant men bara vagt, dock alstrade deras fasta handtag värme och det gav honom ro för stunden. För honom spelade det inte någon roll var hans fysiska kropp uppehöll sig, han hade för längesedan glömt var hemma var, sjukdomen hade berövat honom allt som tidigare var bekant och tryggt.
Hur möter man en människa i livets slut? Hur möter man en människa i kris? Hur bemöter man den åldrande människan som är i behov av stöd? Vad krävs av mig som medmänniska/undersköterska?
Under mina 40 år i vården har jag mött många människor och situationer, och många berättelser och öden har aldrig lämnat mig. Det är kvalitén i dessa möten som varit avgörande, genom den öppna handen som man blir mottaglig. Ren magi kan uppstå mellan människor, i mötet, i den öppna handen, det öppna hjärtat. Detta är det återkommande som banat väg för inspiration, genuin glädje och styrka i mitt arbete som undersköterska i omsorgen av äldre
Anki Sehlstedt, född och uppväxt i en liten by i Jämtland 1958, yrkesverksam inom vård och omsorg sedan sent 70-tal med nuvarande hemadress i Göteborg. Debuterar vid 64 års ålder med Åldrandets poesi, en samling reflekterande texter.