I "Älskade Public service" lyfter Aron Flam och Jens Ganman den brännande frågan om den statsfinansierade medieapparatens existensberättigande i ett alltmer fragmenterat medielandskap. Med humoristisk skärskådning och historier från insidan berättad av två tidigare medarbetare åskådliggör Flam och Ganman hur den ideologiska likriktning som genomsyrar Public service lika flagrant som systematiskt indoktrinerar befolkningen som tvingas betala för den.

Läs och lyssna gratis i 14 dagar
Prova gratis nu
Avsluta när du vill
Kom igång med den här boken idag för 0 kr
- Få full tillgång till alla böcker i appen under provperioden
- Ingen bindningstid, avsluta när du vill
Mer än 52 000 personer har gett Nextory 5 stjärnor i App Store och på Google Play.
Författare:
Uppläsare:
Språk:
Svenska
Format:
- Längd:
- Publiceringsdatum:
- 2025-02-10
- Förlag:
- Bookea
- ISBN:
- 9789181009484
Andra har också läst
Hoppa över listan
4.6Frihetligt självförsvar : fälthandbok för individualister
Henrik Jönsson
4.4Bli fri : sju principer för oberoende
Henrik Jönsson
4.1Det här är en svensk tiger
Aron Flam

On Democracies and Death Cults : Israel and the Future of Civilization
Douglas Murray
4.2Mina nio liv
Hanif Bali
3.8Slöseriet med dina skattepengar - 258 exempel som du inte vill betala för
Johan Gustafsson

How Elites Ate the Social Justice Movement
Fredrik deBoer
4.3Glädjedödarna
Mattias Svensson
4.3Massintegration
Benjamin Dousa
4.4#1Från terrorns frontlinjer
Magnus Ranstorp
4.1Islamismen i Sverige : Muslimska Brödraskapet
Johan Westerholm
3.8Den politiska rättegången : kampen om yttrandefriheten
Helene Bergman
Relaterade kategorier
- 10 böcker
Jens Ganman
Jens Ganman är musiker och frilansjournalist med ett förflutet på P3 och SVT. Hans debutroman Mess väckte stor uppmärksamhet och har sålts som option till film.Författaren om Mess: En hämmad snobb Det finns en scen i Raka spåret till Chicago där Steve Martin och John Candy hamnar bredvid varandra på ett flygplan. John Candy är handelsresande i duschdraperiringar, Steve Martin välbetald marknadsanalytiker och det enda de har gemensamt är att de försöker ta sig hem till Chicago för att fira Thanksgiving. Efter en stunds påfrestande pladder om ingenting tar John Candy av sig skorna eftersom han är trött i fötterna och behöver koppla av. Han tar av sig strumporna också, stönar vällustigt och fäktar med dem lite respektlöst men helt oavsiktligt i sin bänkgrannes ansikte. Steve Martin försöker hålla god min eftersom han är en man som sätter självbehärskning högt, men för en sekund brister det och man ser hur en mordisk ilska bubblar upp i honom, och om det inte vore ett sånt uppenbart brott mot konvenansen skulle han slita ifrån John Candy en av de där svettiga strumporna och strypa honom med den. Jag tror jag kan se den där sekvensen hur många gånger som helst. Inte bara för att den är så bra spelad, utan för att jag kan identifiera mig med Steve Martins tillknäppta, lite hämmade snobb som ALDRIG skulle ta av sig strumporna på ett flygplan. Än mindre vifta med dem i ansiktet på sin bänkgranne. Och med tiden har jag insett vad det beror på. Det beror på att jag ÄR en hämmad snobb. Jag SKULLE vilja vara som John Candy en gladlynt, opretentiös kluns som har förmågan att skratta åt allt och alla inklusive mig själv. Men det är jag inte. Jag är en tristpelle. En självupptagen tristpelle. Som har försökt sig på att skriva en rolig bok. Och det låter inte som nån direkt lysande kombination jag vet men det är en kärleksroman också. Och ett förtäckt angrepp på det moderna tekniksamhället (vilket, vid närmare eftertanke, kanske inte HELLER inte är nån lysande kombination). Å andra sidan vet alla som nångång varit kära att kärlek kan få vanligtvis sunda människor att agera som totala dårhushjon och göra ... tja, ganska komiska saker. Och att möjligheten till förvecklingar och missförstånd aldrig varit så stora som idag. Det kanske är en tragedi jag har skrivit? Jag är inte säker. Jag vet bara att många av mina egna favoritkomedier i grund och botten ÄR tragedier Slakthus 5, Dumskallarnas sammansvärjning, Daisy Fay och mirakelmannen, Slagskott, Mikrofonkåt, Rysk räka, En bön för Owen Meany, Blues Brothers, Florida Roadkill ... och att det inte finns nåt tristare än människor som inte kan skratta åt eländet. Livet alltså, och ... ... nu har jag helt uppenbart målat in mig i ett hörn. Utan en aning om hur jag ska lyckas avrunda det här och fortfarande framstå som bildad och spirituell som en som tänker först och skriver sen. Så jag säger som en av mina favoritförfattare, Tim Dorsey, brukar säga: Be careful folks its stupid out there ... För det är det. Jens Ganman är musiker och frilansjournalist med ett förflutet på P3 och SVT. Hans debutroman Mess väckte stor uppmärksamhet och har sålts som option till film.Författaren om Mess: En hämmad snobb Det finns en scen i Raka spåret till Chicago där Steve Martin och John Candy hamnar bredvid varandra på ett flygplan. John Candy är handelsresande i duschdraperiringar, Steve Martin välbetald marknadsanalytiker och det enda de har gemensamt är att de försöker ta sig hem till Chicago för att fira Thanksgiving. Efter en stunds påfrestande pladder om ingenting tar John Candy av sig skorna eftersom han är trött i fötterna och behöver koppla av. Han tar av sig strumporna också, stönar vällustigt och fäktar med dem lite respektlöst men helt oavsiktligt i sin bänkgrannes ansikte. Steve Martin försöker hålla god min eftersom han är en man som sätter självbehärskning högt, men för en sekund brister det och man ser hur en mordisk ilska bubblar upp i honom, och om det inte vore ett sånt uppenbart brott mot konvenansen skulle han slita ifrån John Candy en av de där svettiga strumporna och strypa honom med den. Jag tror jag kan se den där sekvensen hur många gånger som helst. Inte bara för att den är så bra spelad, utan för att jag kan identifiera mig med Steve Martins tillknäppta, lite hämmade snobb som ALDRIG skulle ta av sig strumporna på ett flygplan. Än mindre vifta med dem i ansiktet på sin bänkgranne. Och med tiden har jag insett vad det beror på. Det beror på att jag ÄR en hämmad snobb. Jag SKULLE vilja vara som John Candy en gladlynt, opretentiös kluns som har förmågan att skratta åt allt och alla inklusive mig själv. Men det är jag inte. Jag är en tristpelle. En självupptagen tristpelle. Som har försökt sig på att skriva en rolig bok. Och det låter inte som nån direkt lysande kombination jag vet men det är en kärleksroman också. Och ett förtäckt angrepp på det moderna tekniksamhället (vilket, vid närmare eftertanke, kanske inte HELLER inte är nån lysande kombination). Å andra sidan vet alla som nångång varit kära att kärlek kan få vanligtvis sunda människor att agera som totala dårhushjon och göra ... tja, ganska komiska saker. Och att möjligheten till förvecklingar och missförstånd aldrig varit så stora som idag. Det kanske är en tragedi jag har skrivit? Jag är inte säker. Jag vet bara att många av mina egna favoritkomedier i grund och botten ÄR tragedier Slakthus 5, Dumskallarnas sammansvärjning, Daisy Fay och mirakelmannen, Slagskott, Mikrofonkåt, Rysk räka, En bön för Owen Meany, Blues Brothers, Florida Roadkill ... och att det inte finns nåt tristare än människor som inte kan skratta åt eländet. Livet alltså, och ... ... nu har jag helt uppenbart målat in mig i ett hörn. Utan en aning om hur jag ska lyckas avrunda det här och fortfarande framstå som bildad och spirituell som en som tänker först och skriver sen. Så jag säger som en av mina favoritförfattare, Tim Dorsey, brukar säga: Be careful folks its stupid out there ... För det är det.
Läs mer
4.6
105 recensioner

Mikael
2026-01-28
Upplysande, om allt detta var allmänt känt skulle vi inte ha påtvingad stats tv o radio.
Sylvia
2026-01-22
Torde vara en ögonöppnare för den som inte redan vaknat
Nicklas
2025-12-04
Mycket bra insider information! Jag visste att Public Service var hemsk, men det var långt värre än jag trodde! Hemskt! Huvva!
För att skriva en recension måste du ladda ner appen