Jag tackar inte Gud – för den tror jag inte på. Jag prisar inte ödet – för det är ett hjärnspöke. Jag tackar inte slumpen – för den är en undanflykt. Jag tackar inte mina gamla föräldrar – för de var lika oskuldsfulla eller oansvariga för sina liv som jag själv. Jag tackar inte en enda jävel – allra minst mig själv.
En man lever i ett vindskontor ovanpå familjerna i de vanliga, välsituerade lägenheterna. Hans föräldrar är döda och en kvinna han en gång älskade har försvunnit ur hans liv. I ensamhet och desperation för han anteckningar, där han rasar och vädjar, provocerar och urskuldar sig. Han uppfattar sig som förlorad – ända tills det förflutna börjar tala till honom på hemlighetsfulla sätt.
Med anknytning till ”Anteckningar från källarhålet” gestaltar Lars Gyllensten i ”Anteckningar från en vindskupa” på ett skakande och gripande vis en modern reinkarnation av Dostojevskijs källarmänniska, formad av vår tids kriser, hot och utmaningar, som han uttrycker och försöker besvara på sitt sätt.