Jag tackar inte Gud â för den tror jag inte pĂ„. Jag prisar inte ödet â för det Ă€r ett hjĂ€rnspöke. Jag tackar inte slumpen â för den Ă€r en undanflykt. Jag tackar inte mina gamla förĂ€ldrar â för de var lika oskuldsfulla eller oansvariga för sina liv som jag sjĂ€lv. Jag tackar inte en enda jĂ€vel â allra minst mig sjĂ€lv.
En man lever i ett vindskontor ovanpĂ„ familjerna i de vanliga, vĂ€lsituerade lĂ€genheterna. Hans förĂ€ldrar Ă€r döda och en kvinna han en gĂ„ng Ă€lskade har försvunnit ur hans liv. I ensamhet och desperation för han anteckningar, dĂ€r han rasar och vĂ€djar, provocerar och urskuldar sig. Han uppfattar sig som förlorad â Ă€nda tills det förflutna börjar tala till honom pĂ„ hemlighetsfulla sĂ€tt.
Med anknytning till âAnteckningar frĂ„n kĂ€llarhĂ„letâ gestaltar Lars Gyllensten i âAnteckningar frĂ„n en vindskupaâ pĂ„ ett skakande och gripande vis en modern reinkarnation av Dostojevskijs kĂ€llarmĂ€nniska, formad av vĂ„r tids kriser, hot och utmaningar, som han uttrycker och försöker besvara pĂ„ sitt sĂ€tt.
