Trondheim år 1893.

Helene sprang genom mörkret som om hon hade djävulen själv i hälarna. Hon hörde honom bakom sig, och kände hur skräcken spred sig i kroppen. Skogen var tät runt dem, och även om hon höll på att snubbla flera gånger, var hon smidigare än honom och fick ett litet försprång. Hon sprang tills hon hade blodsmak i munnen, och kände att krafterna höll på att ta slut.

Han hade dödat Mette. Men varför? Hade Mette avslöjat honom, så som hon själv hade gjort?

Medan Helene sprang, ropade hon på hjälp, även om hon visste att ingen kunde höra hennes desperata rop.