Våren 1970 föds en revolutionär stadsgerilla i Västberlin. Under namnet Rote Armee Fraktion, RAF, går Ulrike Meinhof, Andreas Baader och Gudrun Ensslin till våldsam attack mot föräldragenerationen, ”Auschwitzgenerationen”.

Deras beslut att ta till vapen blev starten på en blodig våldsspiral som skakade Västtyskland i grunden. I en rad andra västländer växte liknande militanta organisationer fram ur 1960-talets blomsterdoftande fredsrörelse.

Bankrån, bombdåd, flygkapningar, kidnappningar, mord – listan av attentat blev lång och fick 1970-talet att gå till historien som ”terrorismens årtionde”. Vad fick unga vänsteraktivister att förklara krig mot samhället? Varför såg de våld och terror som rättfärdiga medel i kampen för en ny, bättre värld?