Det var en gång för mycket länge sedan en gammal grumlig kanal, som gled genom den ljuva grönskan i en mellansvensk småstad. Det var en gång en söndag, det är länge sedan nu, en gammal ljuvlig söndag full av väntan på ingenting. Barnen. Då kom en morotsfärgad kanot sakta drivande på ytan, den lyste med sin grälla väv, en läskig strimma av färg som sävligt men säkert skar sig fram genom kanalens säckväv. En orangefärgad kanot ropade genom det gröna — den kom drivande med botten vänd upp. En död i skönhet, ack hur ljuv! Titta pappa titta där! Vi ropade till den som satt bakom tidningen. Vi blev infösta. Mamma vakade över oss hennes orolighet var smittsam så vi kunde inte somna hon lugnade tröstade oss så vi började gråta. Pappa kom hem sent mamma skyndade honom till mötes och det låga sakta gjorde klart för oss att dom antingen inte hadde funnit honom eller att dom hadde funnit kroppen en kropp. Sedan var det slut med allt kanotliv för resten av sommaren.