»I morgon börjar behandlingen. I morgon vid den här tiden –

klockan är snart två – är jag väl hemma igen. Fulltankad med

epirubicin-cyklofofamid (EC).«

Varför inte just jag – när så många andra också drabbas? Med

det mantrat försöker Yvonne Hirdman besvärja ödet under den

till synes ändlösa behandlingen mot bröstcancer – operationer,

cellgifter, strålning. Den tär på kroppen, på humöret, på tålamodet

och leder till tvära kast mellan förmiddagarnas optimism

och eftermiddagarnas kraftlöshet.

Men det är även en bok om kärlekens och närhetens kraft.

Vad vore livet utan dem man älskar?

Via dagboksanteckningar får vi följa dessa dagar, resorna

till och från sjukhuset, känslorna inför den kropp som tas ifrån

henne, som hon inte känner igen. Vi får läsa om framgångarna

och bakslagen.

Med sedvanlig skärpa skriver hon också om det som pågår

utanför hemmets lugna vrå: feminismens nya märkliga vägar,

historielösheten som får samhällsdebatten att skeva, »efteråtet«

och åldrandet.

Ibland är hon oresonlig. Och hon vet det.