”Jag har bestämt mig för att försöka minnas vem jag är. Och jag finner att jag då måste tala om Henning. Och om Benny. Och om Måd.”
Snickaren Dag Ingvarsson kommer för att bygga ett rum. Men i ett annat rum ser han första gången Gazzaleh. Men det är ändå knappast början av berättelsen. Det finns ju alltid en förhistoria – som den om Kanonstadens grundande i folhemmets dunkla urtid, eller den om Måd som en gång i högstadieåren i slutet av 60-talet bodde i det där rummet – och hans berättelse rör sig ut och in genom personerna och minnena. Historien som målas upp liknar det skåp med rörliga delar och figurer som han har ägnat sitt vuxna liv åt att konstruera. Numera tillverkas det av ett bykooperativ i södra Indien, och han är på väg dit när det förflutna kastar honom ur kurs. Ett barn har rövats bort, det är Gazzalehs barn.
Han innesluts i minnena av staden, vid namn Karlskoga, där allt fortsätter att börja och där allt tycks återvända. De var tre pojkar som hängde ihop där som folksagans tre bröder. Henning tog värvning i Arbetarklassen, blev därefter konstnär. Benny begav sig till Israel för att söka det heliga Sammanhanget. Och tiden slöt dem inne i sitt berg, där också Dag nu sitter.
Bergtagande fascination och sinnliga motiv skapar stark närvaro i Lars Anderssons roman, om konsten att minnas men också om konsten att glömma och gå vidare. Från Boforsskandalernas Karlskoga till chassidernas Israel och hindumystikens Indien, från ungdomstidens sökande till vuxenlivets insikter, går en eftertänksam och svindlande vacker samtidsresa, en resa till och bort från förälskelsens väsen.
Berget publiceradecs första gången 2002 och nominerades till Augustpriset samma år.
