Efter en längre tid av vakna nätter och en stressad tillvaro dröjde det inte länge innan jag stod med en glaskula i handen i köket och trodde att jag skulle rädda världen, katastrofen var ett faktum.
Under många år valde jag att inte prata om hur jag mådde eller om hur jag tvångsvårdats inom psykiatrin. Att komma hem med kroppen fullproppad av psykofarmaka till sitt vanliga liv där allt bara skulle fungera. Vem var jag nu efter allt som hänt? Vi skämdes och höll det inom familjen, fokus låg på att skydda och uppfostra barnen och få dem att känna sig trygga.
Senare fick jag med hjälp av löpningen ett helt annat tankemönster och kunde börja använda mig av verktygen som jag samlat på mig under åren men inte tidigare kunnat applicera på verkligheten.
Efter många år av tystnad är det ett stort steg för både mig själv och familjen att öppet gå ut och prata om det som hänt genom åren. Jag har lärt mig att leva med min sjukdom och accepterat den. Jag känner idag att jag kan leva livet fullt ut. Jag har en bipolär sjukdom men jag är inte bipolär, jag är Anette!
