"Det kan inte förnekas att kärleken, även i sina mest utrerade och lidelsefulla former verkligen förekommer. Men den är nog inte så vanlig eller också inte så lidelsefull som det uppges. Den kan icke vara det, emedan den till sin karaktär är en lyxartikel, som kräver gynnsamma förutsättningar och att andra mer primära behov är tillfredsställda." En sådan besk visdom behärskar många av novellerna i Den överdrivne älskaren (1957). Kyrklund lämnar skarpögda rapporter om hur den romantiska kärleken stupar på mänsklig tarvlighet eller på ett ironiskt öde. Vardagsmänniskans vilsna och konventionella lyckodrömmar ställs mot en oförsonlig verklighets grymhet. Men dessa berättelser om de romantiskt förvirrades och de ovetandes undergång är inte hållna i svart. Kyrklunds satir mot de alltför välanpassade, mot makt-, ambitions- och paragrafmänniskorna är oerhört slagkraftig i sin lekfulla kvickhet. Och de ofta kusliga historierna om människans janusansikte av grymhet och ömhet, känslighet och okänslighet blir luftigt fantastiska arabesker, där det komiska blott ligger ett steg från den djupa tragiken. Men trots att blandningen av ironi och patos är fulländad, finns det ingen kyla i boken. Den fina konstnärliga distansen i berättelserna kan inte dölja att de grymma sagorna i Den överdrivne älskaren innerst är våldsamma protester mot en omänsklig världsordning.

"Som artisteri betraktade står dessa noveller utan tvivel på höjden av vad svensk prosa kan bjuda i dag."Gunnar Brandell i SvD