Annika Bryn
Om bakgrunden till Den sjätte natten - en thriller.
Den sjätte natten utspelas i nutid och handlar om svenska nazister, dem de jagar och de som jagar dem. Den är en actionthriller, men samtidigt en sorts humanistiskt projekt, för det är min familjs minnen av den tyska nazismen, av följderna av våld och totalitära drömmar om makt och etnisk rensning, som ligger i botten. Det började med att det norska fartyget Sangstad lämnade hamnen La Plata i Argentina i februari 1940, lastad med 7000 ton säd. Det var brinnande krig, men hon klarade sig hela den långa vägen upp över Atlanten, passerade Storbritannien och lade till i Kirkwall på Orkneyöarna inför den sista sträckan över havet hem till Stavanger i Norge. Hon kom aldrig fram. Ute på Nordsjön siktades hon av en tysk ubåt, torpederades och sjönk. 28 man ur besättningen lyckades ta sig i livbåtarna. Medan Sangstad gick under i mörkret hörde de skeppshunden skälla på däck. Tolv timmar senare plockades de upp av ett brittiskt fartyg. En person gick ner med Sangstad. Det var kaptenen, Leif Bryn. Min farfar. Han efterlämnade hustru och en nittonårig son. Norge ockuperades av de tyska nazisterna. Min pappa gick under jord och slogs med motståndsrörelsen. Efter fyra år måste han fly till Sverige, där han mötte min mor som hjälpte flyktingar från Danmark och Norge, många judar. Flera blev vänner för livet. Mina föräldrar gifte sig i Stockholm på fredsdagen i april 1945. På sommaren var de i det befriade Oslo. Hon sålde bilder till norska tidningar, han förhörde quislingar, dvs norska överlöpare. Han var känd för att göra det väl, eftersom han gjorde det med mänsklighet. De var tjugofyra år. På hösten föddes jag. Farmor stannade kvar hela kriget i Sandefjord på norska sydkusten, och i slutet av fyrtitalet och fram till sextiotalet var jag där varje sommar. Kriget låg nära i tiden och jag växte upp med nazismens illgärningar, med farmors minnen. Jag fick bilder av bomberna som föll, människorna som försvann, rädslan för att tala - och till sist det långa tåget av utsvultna, retirerande tyskar som piskade döende hästar nedanför hennes fönster. När jag var sju låg jag på golvet och läste i fem tjocka band i rött skinn som hette "Våre falne". Korta berättelser och små svartvita foton av nu döda människor. Tusentals. Sprängda, torterade, skjutna, försvunna i koncentrationsläger. Många av mina norska släktingar hade varit med i motståndsrörelsen. Kört vapen. Gömt sabotörer. Sådant vaccinerar förstås för alltid mot våldsromantik och lockelsen av stöveltramp och massuggestion, vare sig den kommer från höger eller vänster. Vad gör våld med oss? Hur påverkar det (i huvudsak den manliga) identiteten? Kärleken? Oss kvinnor? Hur är det att vara trettonårig flicka och plötsligt inse - som alla unga kvinnor tvingas inse vid någon tidpunkt - att världen i stort styrs av vapenfixering och mäns kamp om makt, och att man själv bara ses som en gäst i denna värld? Vad händer med vår egen etik om vi plötsligt står där och har chansen att själva förinta våra plågoandar? Svaret finns i sjäva actionformen om man så vill: Våldet hindrar mänsklig utveckling. Både vapnen och övermänniskotron och tvånget att förhålla sig till dem är tyvärr ytterligt verkliga och ytterligt förminskande. Livet fryses, hejdas eller förstörs. Våld är inte fascinerande. Det bara pågår, monotont och tröstlöst. För några av karaktärerna som kämpar med detta har ingenting lösts när boken är slut - tvärtom. Det finns en fortsättning på deras vånda. Den skriver jag om nu. Jag är född och bor i Stockholm. Jag har läst litteratur, teater, film och sociologi, studerat filmmakeri och den japanska kampsporten ki-aikido. För det mesta har jag arbetat som frilansjournalist men även skrivit dikter, prosa, kriminalhistorier. När det inte har räckt, har jag haft många småjobb - från städare till forskare, och alla har de lärt mig något om människan och våra villkor i förhållande till varandra. © Annika Bryn 2003
Den sjätte natten utspelas i nutid och handlar om svenska nazister, dem de jagar och de som jagar dem. Den är en actionthriller, men samtidigt en sorts humanistiskt projekt, för det är min familjs minnen av den tyska nazismen, av följderna av våld och totalitära drömmar om makt och etnisk rensning, som ligger i botten. Det började med att det norska fartyget Sangstad lämnade hamnen La Plata i Argentina i februari 1940, lastad med 7000 ton säd. Det var brinnande krig, men hon klarade sig hela den långa vägen upp över Atlanten, passerade Storbritannien och lade till i Kirkwall på Orkneyöarna inför den sista sträckan över havet hem till Stavanger i Norge. Hon kom aldrig fram. Ute på Nordsjön siktades hon av en tysk ubåt, torpederades och sjönk. 28 man ur besättningen lyckades ta sig i livbåtarna. Medan Sangstad gick under i mörkret hörde de skeppshunden skälla på däck. Tolv timmar senare plockades de upp av ett brittiskt fartyg. En person gick ner med Sangstad. Det var kaptenen, Leif Bryn. Min farfar. Han efterlämnade hustru och en nittonårig son. Norge ockuperades av de tyska nazisterna. Min pappa gick under jord och slogs med motståndsrörelsen. Efter fyra år måste han fly till Sverige, där han mötte min mor som hjälpte flyktingar från Danmark och Norge, många judar. Flera blev vänner för livet. Mina föräldrar gifte sig i Stockholm på fredsdagen i april 1945. På sommaren var de i det befriade Oslo. Hon sålde bilder till norska tidningar, han förhörde quislingar, dvs norska överlöpare. Han var känd för att göra det väl, eftersom han gjorde det med mänsklighet. De var tjugofyra år. På hösten föddes jag. Farmor stannade kvar hela kriget i Sandefjord på norska sydkusten, och i slutet av fyrtitalet och fram till sextiotalet var jag där varje sommar. Kriget låg nära i tiden och jag växte upp med nazismens illgärningar, med farmors minnen. Jag fick bilder av bomberna som föll, människorna som försvann, rädslan för att tala - och till sist det långa tåget av utsvultna, retirerande tyskar som piskade döende hästar nedanför hennes fönster. När jag var sju låg jag på golvet och läste i fem tjocka band i rött skinn som hette "Våre falne". Korta berättelser och små svartvita foton av nu döda människor. Tusentals. Sprängda, torterade, skjutna, försvunna i koncentrationsläger. Många av mina norska släktingar hade varit med i motståndsrörelsen. Kört vapen. Gömt sabotörer. Sådant vaccinerar förstås för alltid mot våldsromantik och lockelsen av stöveltramp och massuggestion, vare sig den kommer från höger eller vänster. Vad gör våld med oss? Hur påverkar det (i huvudsak den manliga) identiteten? Kärleken? Oss kvinnor? Hur är det att vara trettonårig flicka och plötsligt inse - som alla unga kvinnor tvingas inse vid någon tidpunkt - att världen i stort styrs av vapenfixering och mäns kamp om makt, och att man själv bara ses som en gäst i denna värld? Vad händer med vår egen etik om vi plötsligt står där och har chansen att själva förinta våra plågoandar? Svaret finns i sjäva actionformen om man så vill: Våldet hindrar mänsklig utveckling. Både vapnen och övermänniskotron och tvånget att förhålla sig till dem är tyvärr ytterligt verkliga och ytterligt förminskande. Livet fryses, hejdas eller förstörs. Våld är inte fascinerande. Det bara pågår, monotont och tröstlöst. För några av karaktärerna som kämpar med detta har ingenting lösts när boken är slut - tvärtom. Det finns en fortsättning på deras vånda. Den skriver jag om nu. Jag är född och bor i Stockholm. Jag har läst litteratur, teater, film och sociologi, studerat filmmakeri och den japanska kampsporten ki-aikido. För det mesta har jag arbetat som frilansjournalist men även skrivit dikter, prosa, kriminalhistorier. När det inte har räckt, har jag haft många småjobb - från städare till forskare, och alla har de lärt mig något om människan och våra villkor i förhållande till varandra. © Annika Bryn 2003
Läs mer
