Den stora skrivboken

Lågmält, rakt på, utan krusiduller utspelar sig horribla saker, ur dessa sammansvetsade tvillingars barnperspektiv. Det finns inget ”jag” - det är alltid ”vi”, men det är som om de vore en enda person. De har en inre kompass för vad som är rätt och fel, men i den extremt hårda miljö de hamnar på grund av kriget, blir det snabbt en fråga om överlevnad. Så även om de försöker följa det som de lärt sig är rätt och riktigt, blir de utelämnade till att förlita sig på sin intelligens på ett alltmer kyligt sätt, gränser förskjuts och känslor måste stängas av. De flesta vuxna i boken är själva offer för krig, fattigdom och elände, och deras moraliska kompasser har i de flesta fall spårat ur totalt. Det är så författaren skriver: kortfattat, vad ögat ser, vad som händer, så som ett oerfaret och oskyddat barn ser saker för första gången och inte kan göra annat än att själv försöka tolka, och anpassa sig till, det som sker utan något som helst sunt vuxenstöd. Kontrasterna i detta förstärker verkligen det pojkarna utsätts för. De känslor som inte beskrivs hamnar hos läsaren själv. Trots historiens realism går mina tankar även till sagoberättande. Den ondskefulla ”Häxan” t ex är pojkarnas mormor som de ska bo hos, och likt Hans och Greta så är barnen handlingskraftiga och smarta och kan på så sätt parera hennes elakheter. Det finns andra ”sagomönster” och -paralleller t ex hur vissa händelser sker i tre steg, kampen mellan det onda och det goda mm. Sammanfattningsvis vill jag varna för en hel del stötande innehåll men rekommenderar ändå boken eftersom man inte kan undgå att känna och uppleva mycket med den här boken och den är berättartekniskt intressant. Jag lyssnade på boken, och tycker att Jonas Karlssons läsning var riktigt bra!

En svår bok att betygsätta men den får ju verkligen läsaren att förfasas över mänsklighetens grymhet.

Fantastisk roman. En av de bästa jag läst.