1919. Ljusen i kandelabern fladdrar mot den handblåsta rutan i Falköpings enda kvarterstorn.

- Kom nu gubbar, nu blir det underhållning, säger direktör Kilander.

Herrarna har slagit sig ned runt ett klarlackat körsbärsbord. In kommer en gosse, inte längre än hundratio centimeter. Pojken lägger en trave böcker på golvet och tar sats för att hoppa upp på den stoppade pianopallen.

- Skall här bli underhållning, säger Johnny Bode, så måste jag bli bjuden på något för min torra strupe!

Festkvällen har gått in i sin andra rond. Groggarna blandas inte lika noga längre. Manschetterna är kastade och västarna uppknäppta, såhär en timme in i konserten.

- För sjutton gubbar Johnny, du är en världsmästare, hickar morfar.

Du är ett geni, du ska till Metropelittan i New York så sant som jag heter Kilander!

Cigarraskan hamnar utanför askfatet och äter sig in i de grova valkarna i händerna på de män som under bara en livstid gått från drängsöner och daglönare till direktörer och ingenjören.