Ett spegelvänt exempel – En sann berättelse om sex och-alkoholmissbruk, och om kampen att överleva en stroke: del 1

Jag läser/lyssnar på boken om Linnéa (som jag förstår som författarens lätt fiktionaliserade version av sig själv) som en ungdomsroman: Det är en linjär berättelse där vi följer Linnéa genom vardag, skola, pojkvän, kärlek, drömmar och efter hand alkohol, piller, självskador och destruktiva relationer. Del 1 slutar med att huvudpersonen drabbas av en stroke. Det är rakt och konsekvent berättat, med ett tydligt språk och med redovisade känslor. Emellanåt kan jag som läsare önska mer av ”show-don’t-tell” samtidigt som det passar formatet och berättelsen. I sammanhanget vänjer jag mig efter ett tag vid stilen och från kanske en fjärdedel in i boken känns det som helt rätt val av prosaistisk stil. Särskilt som stilen bevaras konsekvent genom hela boken. De destruktiva sidorna är till hundra procent trovärdigt men samtidigt nedtonat berättade. Stilen gör det extra drabbande, när något fruktansvärt beskrivs som vardag blir det … extra fruktansvärt. Jag tänker mig att det är en fantastisk bok för många unga vuxna att få i handen, och kanske något även många vuxna borde läsa både för att återuppleva den egna ungdomen, och för att påminnas om hur komplicerat livet är i livets alla faser. Det kanske allra viktigaste som författaren gör är att våga prata. Vi är många, många (ibland tror jag nästan alla!) som varit med om mer eller mindre traumatiska händelser men som vi samtidigt känner är skamliga eller som vi tvekar att berätta då vi inte vill tappa kontrollen på hur vi definieras