Tre generationer med olika minnen och erfarenheter av stadens historia. En mormor och hennes dotterson vars relation är mer kärleksfull i handling än i ord. Men för ett ovant öga är kanske till och med handlingarna svåra att tyda. Båda två har i alla fall svårt för resten av släkten.
Och så döttrarna som var med om en revolution för över trettio år sedan och som försöker gå vidare med sina liv. De röker och dricker och snackar skit om sin mamma och får ångest och går på yoga och lever som många andra medelålders medelklasskvinnor. Men de bor i Tehran och inte i Trelleborg.
Sedan har vi barnbarnen som en gång i tiden stod varandra väldigt nära men som växt upp i helt olika miljöer. Båda vägrade obligatorisk militärtjänstgöring och har av olika skäl varit med vid demonstrationerna mot valresultatet 2009. Upplevelser som för den ene närmare sin mormor medan den andre drar sig undan alla mer och mer. Godnattsagor för barn som dricker är en roman om att leva vidare. Vilka minnen är enskilda angelägenheter och vilka är del av ett större kollektivs? Får sorg verkligen vara privat när en ny nation ska hitta sina hjältar och skriva sin version av historien?