Gunnar

Bob Hansson

Bob Hansson är född i Helsingborg 1970 men bor sedan flera år i Stockholm. Han är en av Sveriges mest kända scenpoeter (Dagens Nyheter skrev i ett reportage 2004 om scenpoesi att det finns ett före och ett efter Bob Hansson, vilket väl säger det mesta.). Bob har vunnit flera priser och tillhör dessutom den lilla skara poeter vars böcker ständigt säljer slut och måste tryckas till. 1998 kom hans debutsamling Heja världen! som fick ett lysande mottagande. Den följdes upp med Lugna puckarnas Mosebok (2000) som även den blev en publik- och kritikersuccé. Man talade om bobismer och lovordade hans språkliga uppfinningsrikedom. Våren 2003 utkom Bob Hanssons poetik, Bräcklighetens poetik. I samband med Bok & Bibliotek 2004 intervjuade Bob Hansson politiker under rubriken Bräcklighetens politik, seminarier som blev några av det årets mest besökta. Våren 2003 utkom också en skiva där Bob läser dikter till musik av Fläskkvartetten, Institutet för Höghastighetskonst och Moder Jords Massiva - Kör, solen, kör. 2005 utkom Halleluja liksom, hans fjärde bok på Wahlström & Widstrand. 2007 romandebuterade Bob med boken Gunnar, följd av Kärlek - hur fan gör man? 2008. Vad ville du bli när du var liten? Jag är fortfarande liten, ungefär som en dagdröm. Men när jag var ännu mindre trodde jag att jag skulle bli stor som en bilmekaniker. Sen ändrade jag mig, ville hellre jobba på restaurang som mamma. Så en dag insåg jag att jag kunde bli allt jag ville, först lärare för att vara bättre än de jag själv haft, sen poet för att bugga loss och sen munk för att göra fred. Lillvärldsutopien.När började du skriva? Skriva började jag enbart för att förändra värden, en vän bad mig skriva en dikt så då skrev jag: "dom gräver ner dina egna barn, gräver ner dem i gropen du märker inget för du sitter där redan själv." Den enda poesi jag kände till var från Röd Press och den enda anledningen till poesi jag kände till var att kommunicera snälla budskap. På den vägen blev det... Vilka är dina inspirationskällor? Min inspiration är lusten, då hjärtat slår slag som fyller ut vare liten kroppsdel med patetiska saker som total lycka... Min flickvän påstår att mitt skratt ibland ser ut som en pingstkyrka. Jag förstår inte vad hon menar. Det finns i den här delen av vår värld en intensiv misstro mot alls slags lycka. Utom möjligtvis den materiella. Tabeller. Grejer. Poor you! Hur arbetar du när du skriver? När jag skriver skriver jag utifrån en eller annan impuls. De impulserna tycks vara vanligast för mig på andra platser än vid skrivbordet. Jag skriver så generöst som möjligt, försöker tänka bort rätten och felen. Braet och dåliget. Sedan går jag hem till skrivbordet och redigerar dikten tills den så tydligt och attraktivt som möjligt förmedlar sig... På senare tid skriver jag också i fysiska meditationsakter. Först mediterar jag mig bort från min egen fördomsfulla vilja och in i kärnan, där känslorna är som mest osminkade. Utifrån denna kärna försöker jag skriva. Det här skrev jag igår: "Författarna, ska ses småstuffande i sina arbetsrum, med uppkavlade byxben och våta lappar. Dessutom, dessutom ska det stå promenadbelysning ute på haven. Om ifall att." Många tror att jag skriver för estraden, antagligen för att det är via estraden jag först och mest nått ut till andra människor.(Tiotusen människor. Fem länder.) Men i skrivandet skriver jag enbart för papperet, papperssidan är diktens hud och hus. Sedan då jag kliver upp på estraden är detta papper ETT av redskapen för att förhoppningsvis beröra. Dikten går ut ur huset och säger hej till välden. Talad och skriven poesi är för mig två olika faser, två olika möjligheter till möte, båda med sina specifika möjligheter och begränsningar. Skrivandet är kanske som förspelet. Också i ett förspel vill man helst vara mycket intuitivt exakt och lyhörd. Sen går man ut på scenen och sticker in den. Att jag haft lättare att nå ut via estrader beror på att det finns fler estrader än tidskrifter/bokförlag och att estraderna ofta är långt öppnare, modigare och mer fördomslösa än det litterära klimatet i övrigt. Jag är jävligt trött på att poeter behandlar sin egen poesi som om den satt i rullstol. Poesin sitter inte i rullstol... Har du några litterära förebilder? Mina litterära förbilder är först och främst Bertrand Besigye från Norge, Sture Dahlström, Bob Hund och Thomas Di Leva. Öijers distinkta explosioner är svår att förbise. Marit Tistelö på Öland. Och Allen Ginsberg som sitter uppe i ett himmelsträd, naken så när som på bjällror, orgel och plirögon. -Oum... Har du någon romanhjälte? Nej, jag har ingen romanhjälte. Hur skulle du beskriva dig själv? Jag beskriver mig nog hellre genom att vara nått än att säga nått. Faktiskt. Vad tycker du om att göra? Jag tycker naturligtvis om att göra sånt jag för tillfället har lust att göra, och att det spektrumet ständigt ska växa, förvåna mig. Inte vara pretentiös. Men ha pretentioner. Har du någon dröm? Jag är överlastad med drömmar, de handlar samtliga om kärlek och förvåningar. Faktiskt, och drömmar är ju som bekant ibland den värsta fiende man kan hångla med. Ändå är det just dessa drömmar som är de enda - tror jag - som kan förändra, bygga växthus. Jag vill förändra. Åtminstone mig själv. (Free Flow For All!) Hallå! (c) Bob Hansson Författarpresentation ur Svensk Bokhandel nr 11 1998: "Kan inte hjälpa det, det storslagna har alltid dragit mig emot sig, så till den grad att jag måste erkänna att anledningen till att jag i sjuttonårsåldern började skriva dikt enbart var för att "förändra världen". Dikten som ett komplement till de politiska aktionerna, revolutionen. Och kanske ännu värre, jag har egentligen inte ändrat mig. Jag står ofta i mitt fönster och tittar ut över havet och tänker "WOW". Detta "WOW" är själva utgångspunkten. "Ganska" räcker inte. Med den moderna människans oräkneliga valmöjligheter förstår jag mig inte på varför majoriteten trampar upp varandras feltrampsfokuserade mittlinje. Det finns ju så mycket frukt, så mycket bågnande perceptioner. Min skepsis gentemot "hur har det varit i livet de sista trettio åren" och den som svarar "tja, bra", den skepsisen bottnar möjligen i min egen skoltid. Jag var ett ocharmigt, överenergiskt barn. Alla tycktes tro att jag skulle hamna i fängelse och ingen orkade tycka om mig. Och de lärare som då främst "gjorde sitt jobb", som nöjde sig med det och som saknade storslagna kall eller visionsgrundade njutningar i sitt arbete, de kunde aldrig erbjuda mig något annat än sitt bristfokuserade missnöje. Och jag hade inte behov av deras missnöje, av att veta hur dålig jag var ... eller hur? Jag var ju, som de flesta andra, i behov av helt andra saker. Men ett fåtal av lärarna, som Gösta Karlsson eller Anders Nyberg, de gav mig världen, de polerade hörnorna mjuka då de sprang ut och in genom dörrar med famnarna fulla av något de trodde på. Det var fint att någon visade på det alternativet. Att det verkligen fanns dörrar att gå ut igenom, och att det där ute fanns saker värda att fylla famnen med! Därför är jag allt mindre intresserad av poesi som främst vill vara "bra poesi". Poesin är för mig ett förmänskligandets och takhöjandets redskap, precis som all annan kommunikation. Eller som Allen Ginsburg säger i sin De handikappades poetik: "konsten att tänka vad man tänker och inte vad man borde tänka, i skrivandet inte kopiera sin egen, eller någon annans bild av bra litteratur; men skriva vad man verkligen hör sig själv säga". Svårigheten i att skriva inte som poet, men som människa. Om min poesi är bra vill jag att den ska vara det ungefär som ett schysst yogapass, en besvarad lust, en vårdag eller som en pangkväll på krogen, att man känner sig lite Himmelstruzkt raketvital och så där extra livsdugligt "på". Alltså de stunder då ens drömmar blir lite närmare sitt förverkligande och lite avlägsnare sitt raderande. Då man utan att behöva blunda för mänsklighetens alla jävligheter fortfarande tror på förändring. Då man mitt i sin mjukmänskliga bräcklighet väljer sin drömfilm och sedan nervöst skakande trycker på "play" ... Och kliver in." (c) Bob Hansson