Bob Hansson
Bob Hansson Ă€r född i Helsingborg 1970 men bor sedan flera Ă„r i Stockholm. Han Ă€r en av Sveriges mest kĂ€nda scenpoeter (Dagens Nyheter skrev i ett reportage 2004 om scenpoesi att det finns ett före och ett efter Bob Hansson, vilket vĂ€l sĂ€ger det mesta.). Bob har vunnit flera priser och tillhör dessutom den lilla skara poeter vars böcker stĂ€ndigt sĂ€ljer slut och mĂ„ste tryckas till. 1998 kom hans debutsamling Heja vĂ€rlden! som fick ett lysande mottagande. Den följdes upp med Lugna puckarnas Mosebok (2000) som Ă€ven den blev en publik- och kritikersuccĂ©. Man talade om bobismer och lovordade hans sprĂ„kliga uppfinningsrikedom. VĂ„ren 2003 utkom Bob Hanssons poetik, BrĂ€cklighetens poetik. I samband med Bok & Bibliotek 2004 intervjuade Bob Hansson politiker under rubriken BrĂ€cklighetens politik, seminarier som blev nĂ„gra av det Ă„rets mest besökta. VĂ„ren 2003 utkom ocksĂ„ en skiva dĂ€r Bob lĂ€ser dikter till musik av FlĂ€skkvartetten, Institutet för Höghastighetskonst och Moder Jords Massiva - Kör, solen, kör. 2005 utkom Halleluja liksom, hans fjĂ€rde bok pĂ„ Wahlström & Widstrand. 2007 romandebuterade Bob med boken Gunnar, följd av KĂ€rlek - hur fan gör man? 2008. Vad ville du bli nĂ€r du var liten? Jag Ă€r fortfarande liten, ungefĂ€r som en dagdröm. Men nĂ€r jag var Ă€nnu mindre trodde jag att jag skulle bli stor som en bilmekaniker. Sen Ă€ndrade jag mig, ville hellre jobba pĂ„ restaurang som mamma. SĂ„ en dag insĂ„g jag att jag kunde bli allt jag ville, först lĂ€rare för att vara bĂ€ttre Ă€n de jag sjĂ€lv haft, sen poet för att bugga loss och sen munk för att göra fred. LillvĂ€rldsutopien.NĂ€r började du skriva? Skriva började jag enbart för att förĂ€ndra vĂ€rden, en vĂ€n bad mig skriva en dikt sĂ„ dĂ„ skrev jag: "dom grĂ€ver ner dina egna barn, grĂ€ver ner dem i gropen du mĂ€rker inget för du sitter dĂ€r redan sjĂ€lv." Den enda poesi jag kĂ€nde till var frĂ„n Röd Press och den enda anledningen till poesi jag kĂ€nde till var att kommunicera snĂ€lla budskap. PĂ„ den vĂ€gen blev det... Vilka Ă€r dina inspirationskĂ€llor? Min inspiration Ă€r lusten, dĂ„ hjĂ€rtat slĂ„r slag som fyller ut vare liten kroppsdel med patetiska saker som total lycka... Min flickvĂ€n pĂ„stĂ„r att mitt skratt ibland ser ut som en pingstkyrka. Jag förstĂ„r inte vad hon menar. Det finns i den hĂ€r delen av vĂ„r vĂ€rld en intensiv misstro mot alls slags lycka. Utom möjligtvis den materiella. Tabeller. Grejer. Poor you! Hur arbetar du nĂ€r du skriver? NĂ€r jag skriver skriver jag utifrĂ„n en eller annan impuls. De impulserna tycks vara vanligast för mig pĂ„ andra platser Ă€n vid skrivbordet. Jag skriver sĂ„ generöst som möjligt, försöker tĂ€nka bort rĂ€tten och felen. Braet och dĂ„liget. Sedan gĂ„r jag hem till skrivbordet och redigerar dikten tills den sĂ„ tydligt och attraktivt som möjligt förmedlar sig... PĂ„ senare tid skriver jag ocksĂ„ i fysiska meditationsakter. Först mediterar jag mig bort frĂ„n min egen fördomsfulla vilja och in i kĂ€rnan, dĂ€r kĂ€nslorna Ă€r som mest osminkade. UtifrĂ„n denna kĂ€rna försöker jag skriva. Det hĂ€r skrev jag igĂ„r: "Författarna, ska ses smĂ„stuffande i sina arbetsrum, med uppkavlade byxben och vĂ„ta lappar. Dessutom, dessutom ska det stĂ„ promenadbelysning ute pĂ„ haven. Om ifall att." MĂ„nga tror att jag skriver för estraden, antagligen för att det Ă€r via estraden jag först och mest nĂ„tt ut till andra mĂ€nniskor.(Tiotusen mĂ€nniskor. Fem lĂ€nder.) Men i skrivandet skriver jag enbart för papperet, papperssidan Ă€r diktens hud och hus. Sedan dĂ„ jag kliver upp pĂ„ estraden Ă€r detta papper ETT av redskapen för att förhoppningsvis beröra. Dikten gĂ„r ut ur huset och sĂ€ger hej till vĂ€lden. Talad och skriven poesi Ă€r för mig tvĂ„ olika faser, tvĂ„ olika möjligheter till möte, bĂ„da med sina specifika möjligheter och begrĂ€nsningar. Skrivandet Ă€r kanske som förspelet. OcksĂ„ i ett förspel vill man helst vara mycket intuitivt exakt och lyhörd. Sen gĂ„r man ut pĂ„ scenen och sticker in den. Att jag haft lĂ€ttare att nĂ„ ut via estrader beror pĂ„ att det finns fler estrader Ă€n tidskrifter/bokförlag och att estraderna ofta Ă€r lĂ„ngt öppnare, modigare och mer fördomslösa Ă€n det litterĂ€ra klimatet i övrigt. Jag Ă€r jĂ€vligt trött pĂ„ att poeter behandlar sin egen poesi som om den satt i rullstol. Poesin sitter inte i rullstol... Har du nĂ„gra litterĂ€ra förebilder? Mina litterĂ€ra förbilder Ă€r först och frĂ€mst Bertrand Besigye frĂ„n Norge, Sture Dahlström, Bob Hund och Thomas Di Leva. Ăijers distinkta explosioner Ă€r svĂ„r att förbise. Marit Tistelö pĂ„ Ăland. Och Allen Ginsberg som sitter uppe i ett himmelstrĂ€d, naken sĂ„ nĂ€r som pĂ„ bjĂ€llror, orgel och plirögon. -Oum... Har du nĂ„gon romanhjĂ€lte? Nej, jag har ingen romanhjĂ€lte. Hur skulle du beskriva dig sjĂ€lv? Jag beskriver mig nog hellre genom att vara nĂ„tt Ă€n att sĂ€ga nĂ„tt. Faktiskt. Vad tycker du om att göra? Jag tycker naturligtvis om att göra sĂ„nt jag för tillfĂ€llet har lust att göra, och att det spektrumet stĂ€ndigt ska vĂ€xa, förvĂ„na mig. Inte vara pretentiös. Men ha pretentioner. Har du nĂ„gon dröm? Jag Ă€r överlastad med drömmar, de handlar samtliga om kĂ€rlek och förvĂ„ningar. Faktiskt, och drömmar Ă€r ju som bekant ibland den vĂ€rsta fiende man kan hĂ„ngla med. ĂndĂ„ Ă€r det just dessa drömmar som Ă€r de enda - tror jag - som kan förĂ€ndra, bygga vĂ€xthus. Jag vill förĂ€ndra. Ă
tminstone mig sjÀlv. (Free Flow For All!) HallÄ! (c) Bob Hansson Författarpresentation ur Svensk Bokhandel nr 11 1998: "Kan inte hjÀlpa det, det storslagna har alltid dragit mig emot sig, sÄ till den grad att jag mÄste erkÀnna att anledningen till att jag i sjuttonÄrsÄldern började skriva dikt enbart var för att "förÀndra vÀrlden". Dikten som ett komplement till de politiska aktionerna, revolutionen. Och kanske Ànnu vÀrre, jag har egentligen inte Àndrat mig. Jag stÄr ofta i mitt fönster och tittar ut över havet och tÀnker "WOW". Detta "WOW" Àr sjÀlva utgÄngspunkten. "Ganska" rÀcker inte. Med den moderna mÀnniskans orÀkneliga valmöjligheter förstÄr jag mig inte pÄ varför majoriteten trampar upp varandras feltrampsfokuserade mittlinje. Det finns ju sÄ mycket frukt, sÄ mycket bÄgnande perceptioner. Min skepsis gentemot "hur har det varit i livet de sista trettio Ären" och den som svarar "tja, bra", den skepsisen bottnar möjligen i min egen skoltid. Jag var ett ocharmigt, överenergiskt barn. Alla tycktes tro att jag skulle hamna i fÀngelse och ingen orkade tycka om mig. Och de lÀrare som dÄ frÀmst "gjorde sitt jobb", som nöjde sig med det och som saknade storslagna kall eller visionsgrundade njutningar i sitt arbete, de kunde aldrig erbjuda mig nÄgot annat Àn sitt bristfokuserade missnöje. Och jag hade inte behov av deras missnöje, av att veta hur dÄlig jag var ... eller hur? Jag var ju, som de flesta andra, i behov av helt andra saker. Men ett fÄtal av lÀrarna, som Gösta Karlsson eller Anders Nyberg, de gav mig vÀrlden, de polerade hörnorna mjuka dÄ de sprang ut och in genom dörrar med famnarna fulla av nÄgot de trodde pÄ. Det var fint att nÄgon visade pÄ det alternativet. Att det verkligen fanns dörrar att gÄ ut igenom, och att det dÀr ute fanns saker vÀrda att fylla famnen med! DÀrför Àr jag allt mindre intresserad av poesi som frÀmst vill vara "bra poesi". Poesin Àr för mig ett förmÀnskligandets och takhöjandets redskap, precis som all annan kommunikation. Eller som Allen Ginsburg sÀger i sin De handikappades poetik: "konsten att tÀnka vad man tÀnker och inte vad man borde tÀnka, i skrivandet inte kopiera sin egen, eller nÄgon annans bild av bra litteratur; men skriva vad man verkligen hör sig sjÀlv sÀga". SvÄrigheten i att skriva inte som poet, men som mÀnniska. Om min poesi Àr bra vill jag att den ska vara det ungefÀr som ett schysst yogapass, en besvarad lust, en vÄrdag eller som en pangkvÀll pÄ krogen, att man kÀnner sig lite Himmelstruzkt raketvital och sÄ dÀr extra livsdugligt "pÄ". AlltsÄ de stunder dÄ ens drömmar blir lite nÀrmare sitt förverkligande och lite avlÀgsnare sitt raderande. DÄ man utan att behöva blunda för mÀnsklighetens alla jÀvligheter fortfarande tror pÄ förÀndring. DÄ man mitt i sin mjukmÀnskliga brÀcklighet vÀljer sin drömfilm och sedan nervöst skakande trycker pÄ "play" ... Och kliver in." (c) Bob Hansson
LĂ€s mer