Hans Koppel

Ett ögonblick, Hans Koppel, författare till Vi i villa: Din bok Vi i villa ger en ruskig bild av statushets och inredningshysteri. Är det verkligen så illa? - Ja, fast det kommer en rekyl snart. De senaste årens dumheter måste få ett slut. Men villalivet är bara bakgrund. Boken handlar i första hand om en medelålders man som tappar greppet - Falling down, viktväktarversionen. Varför skrev du den? - Jag har bott i villa och får ångest bara jag tänker på den tiden. Den sociala strukturen i villaförorten är densamma som på skolgården eller arbetsplatsen. Och hur gärna man än vill kan man inte ställa sig utanför. Varför ska man läsa boken? - Den är kul, det är rätt ovanligt. Varför ger du ut boken under pseudonym? - Jag vill inte att min omgivning ska läsa in en massa i det jag skrivit. Det är oftast fel personer som tar illa vid sig, och jag vill ha glada människor omkring mig. Skäms du för den? - Jag skäms över allt jag skriver. Och är samtidigt löjligt stolt. Just nu inbillar jag mig att boken är bra. Är den självbiografisk? - Nej. Inte ett dugg? - Förmodligen mer än jag vill medge, men mindre än läsaren inbillar sig. Man kan säga att den är avlyssnad. Avlyssnad? - Jag har snott repliker och detaljer ur verkligheten, men historien är uppdiktad och människorna i den påhittade. Så du är inte Anders? - Nej, Anders är dyster och mörk i sinnet, det är inte jag Varför skriver du i du-form? - Det gör texten febrig och förhoppningsvis övertalande, det passar i sammanhanget. Och jag har alltid varit förtjust i Per Wahlöös novell Det växer inga rosor på Odenplan. Stilen är knapphändig, det är nästan uteslutande dialog och det lilla som inte är det fungerar närmast som scenanvisningar. - Jag gillar det avskalade. Två av svenska språkets fulaste ord är problematisera och gestalta. Jag vill skriva enkelt om svårt, inte tvärtom. Slutligen, och återigen: Är inte pseudonym bara ett billigt sätt att få uppmärksamhet? - Jo, förhoppningsvis. En annan bra grej är att man slipper sitta i morgonsoffa och svara på frågor som programledaren läser från en prompter. Din bok Vi i villa ger en ruskig bild av statushets och inredningshysteri. Är det verkligen så illa? - Ja, fast det kommer en rekyl snart. De senaste årens dumheter måste få ett slut. Men villalivet är bara bakgrund. Boken handlar i första hand om en medelålders man som tappar greppet - Falling down, viktväktarversionen. Varför skrev du den? - Jag har bott i villa och får ångest bara jag tänker på den tiden. Den sociala strukturen i villaförorten är densamma som på skolgården eller arbetsplatsen. Och hur gärna man än vill kan man inte ställa sig utanför. Varför ska man läsa boken? - Den är kul, det är rätt ovanligt. Varför ger du ut boken under pseudonym? - Jag vill inte att min omgivning ska läsa in en massa i det jag skrivit. Det är oftast fel personer som tar illa vid sig, och jag vill ha glada människor omkring mig. Skäms du för den? - Jag skäms över allt jag skriver. Och är samtidigt löjligt stolt. Just nu inbillar jag mig att boken är bra. Är den självbiografisk? - Nej. Inte ett dugg? - Förmodligen mer än jag vill medge, men mindre än läsaren inbillar sig. Man kan säga att den är avlyssnad. Avlyssnad? - Jag har snott repliker och detaljer ur verkligheten, men historien är uppdiktad och människorna i den påhittade. Så du är inte Anders? - Nej, Anders är dyster och mörk i sinnet, det är inte jag Varför skriver du i du-form? - Det gör texten febrig och förhoppningsvis övertalande, det passar i sammanhanget. Och jag har alltid varit förtjust i Per Wahlöös novell Det växer inga rosor på Odenplan. Stilen är knapphändig, det är nästan uteslutande dialog och det lilla som inte är det fungerar närmast som scenanvisningar. - Jag gillar det avskalade. Två av svenska språkets fulaste ord är problematisera och gestalta. Jag vill skriva enkelt om svårt, inte tvärtom. Slutligen, och återigen: Är inte pseudonym bara ett billigt sätt att få uppmärksamhet? - Jo, förhoppningsvis. En annan bra grej är att man slipper sitta i morgonsoffa och svara på frågor som programledaren läser från en prompter.