Vissa författare tar upp ett samtal som fortsätter genom sekler. En sådan författare var E.T.A. Hoffmann, romantikens mest mångsidiga geni, tonsättare och dirigent, karikatyrtecknare och sagoberättare. Han var samtidigt en domare med omutlig integritet i den tid av repression och terroristskräck som följde efter Napoleons fall. Både som diktare och som domare förde han oförskräckt individens talan mot den absoluta makten.
Hoffmann är en förbluffande modern författare. Han är den som tidigast utnyttjar det omedvetna i berättarkonsten, hyllad av både Freud och surrealisterna. I sin förening av det fantastiska och det verkliga visar han fram mot den magiska realismen. Han föregriper också det litterära montaget. Dessutom är han en stå-upp-komiker, känd genom Offenbachs opera Hoffmanns äventyr.
Vi möter honom här en junidag 1822 när han förlamad så när som på tunga och läppar dikterar sitt försvar mot det samhälle som bestämt sig för att krossa honom.